När det kommer till förstapersonsskjutare blir det inte mer old school än Wolfenstein. Serien har funnits med sedan 1981, då Muse Software skapade Castle Wolfenstein. Men det var först när id Software tog sig an den tredje delen i serien som det blev en odödlig klassiker.
Wolfenstein 3D skapade förstapersonsskjutaren, en genre som med tiden skulle komma att dominera spelbranschen. Nu har svenska Machinegames fått uppgiften att ta Wolfenstein in i en ny generations spelande och deras tillskott till serien heter Wolfenstein: The New Order.
I huvudrollen ser vi än en gång seriens ständige protagonist B.J Blazkowicz, som efter spelets inledande uppdrag hamnar i koma. När han vaknar upp på 1960-talet har nazisterna vunnit andra världskriget och styr med järnhand. Detta kan såklart B.J inte acceptera, så han ger sig ut på korståg för att krossa nazisterna en gång för alla.
Vad som följer är ungefär 10-12 timmar av intensivt skjutande, blandat med en del smygande och en och annan tripp till en del oväntade platser.
Vid första anblick är Wolfenstein: The New Order inget annat än en hjärndöd skjutare, men det kunde inte vara längre från sanningen. Faktum är att Machinegames lagt oväntat stor fokus på att skapa en gripande berättelse med intressanta karaktärer. Eftersom en stor del av teamet kommer från studion Starbreeze är det kanske inte någon överraskning att de lyckas fenomenalt.
Starbreeze har levererat starka berättelser i såväl The Chronicles of Riddick som The Darkness och den traditionen fortsätter Machinegames med Wolfenstein: The New Order. Jag vill inte avslöja något mer, men det händer en hel del under spelets gång som fångar mig på ett sätt som jag inte räknat med.
Så handlingen och berättandet får två tummar upp, men hur fungerar huvuddelen av spelet, alltså skjutandet? Svaret är riktigt bra. B.J får tag på en hel del spännande och fantasifulla vapen under spelets gång och variationen hålls på hög nivå genom hela kampanjen.
Möjligheten att använda två vapen samtidigt är dock något som utvecklarna kunde ha jobbat på lite mer. Med ett vapen i varje hand ökar rekylen rejält, vilket är logiskt. Men det gör också att det blir snudd på omöjligt att träffa rätt och istället för att pricka fiender metodiskt används dual wielding som det kallas för att spraya kulor och hoppas att någon av dem träffar.
Detta är egentligen det enda jag har emot själva spelmekaniken när det gäller vapnen. Ett belöningssystem gör att jag kan uppgradera mina vapen och förmågor baserat på hur jag spelar och det ökar variationen ytterligare.
Wolfenstein: The New Order bjuder helt enkelt på ett i stort sett komplett paket. Det har en välskriven handling, kreativa vapen och är dessutom ganska snyggt. Vad som saknas däremot är ett flerspelarläge. The New Order fokuserar helt och hållet på enspelarkampanjen och det gör mig faktiskt ingenting. Alltför många spel idag klämmer in ett flerspelarläge bara för sakens skull och resultatet blir oftast medelmåttigt som bäst.
Därför känns det uppfriskande att Machinegames inte har klivit i denna fälla utan fokuserat på vad de velat göra. All respekt till dem för det!
Wolfenstein: The New Order lyckas på ett bra sätt blanda det gamla med det nya och lär tilltala såväl fans av originalet som de som föredrar moderna skjutare.
Största +
Handlingen är oväntat stark
En hel del överraskningar är att vänta
Robothundar!
Största –
Dual wielding känns onödigt
Första timmen är katastrofalt tråkig
Be the first to comment