Två av de mest stämningsfulla spelen från den förra konsolgenerationen har putsats upp och lanserats till Xbox One. Är Metro Redux värt en tripp tillbaka till tunnelbanan eller bör du hålla dig långt borta från postapokalyptiska Ryssland?
Metro Redux innehåller restaurerade versioner av Metro 2033 och Metro: Last Light, båda utvecklade av 4A Games och baserade på Metro-böckerna av Dmitri Glukhovsky. Spelen utspelas i en framtid där kärnvapen har förstört stora delar av världen och dessutom skapat diverse mutanter.
De överlevande människorna har tvingats ned i Moskvas tunnelbanesystem för att hålla sig undan från den strålningsfyllda ytan. Jag ikläder mig rollen som Artyom, som även var huvudkaraktären i den första boken, som i de båda spelen tvingas ge sig ut på äventyr både ovan och under jord.
Bägge spelen i Metro Redux har finputsats rejält men det är Metro 2033 som har förändrats mest. Flera element från originalet har tagits bort eller gjorts om och hela HUD:en har plockats från Last Light för att skapa en mer enhetlig upplevelse och det fungerar väldigt bra.
Ledordet för utvecklingen av de båda Metro-spelen verkar ha varit ”stämning”. Utvecklarna har nämligen perfekt fånga den utsatthet och hjälplöshet som jag antar snabbt skulle infinna sig om spelens scenario blev verklighet. Stämningen är ofta så tät att man skulle kunna skära i den med den metaforiska kniven och jag stannar ofta till för att bara insupa spelets atmosfär.
När det vankas eldstrider mot spelets fiender sköter kontrollen sig för det mesta och spelets vapen känns verkligen slitna och opålitliga. Ammunitionen är sparsamt utspridd och det gäller att varje skott räknas för att inte stryka med-
Dock finns det ett par tillfällen, främst i Metro 2033, där eldstriderna känns lite obalanserade. Det gäller tillfällen då spelet verkligen överöser mig med fiender till den grad att jag har svårt att överleva utan att tränga in mig själv i ett hörn och hoppas att fienderna står i vägen för varandra när jag prickar dem en efter en. Detta scenario återkommer vid ett par tillfällen och då skjuter svårighetsgraden plötsligt i höjden så pass mycket att jag nästan tappar lusten att spela vidare.
Även några av samlingens smygsekvenser känns lite väl bestraffande då jag gång på gång blir upptäckt och dödad, oavsett hur försiktig jag än är. Det känns som att fienderna har övernaturlig supersyn, vilket är en orättvis fördel för dem.
Om jag ska ställa de båda spelen mot varandra måste jag nog tippa hatten lite extra åt nyversionen av Last Light. Det är förvisso ett nyare spel och det har inte restaurerats lika mycket som Metro 2033, men det är även en bättre designad upplevelse från början till slut. Inget ont om kampanjen i Metro 2033, men den känns lite vassare i uppföljaren.
Tur är väl då att det rör sig om en samling där båda spelen ingår. Just nu känns det som att spelvärlden svämmar över av nyversioner av gamla spel, vilket vissa gillar och andra avskyr. Jag kan inte välja sida på rak arm, men om andra nyversioner kommer att vara gjorda med lika mycket kärlek som Metro Redux har jag definitivt ingenting emot dem.
Största +
Stämningen är otroligt tät
En fantastisk spelvärld
Oväntat intressanta karaktärer
Största –
Vissa orättvisa partier
Smygandet fungerar inte alltid
Be the first to comment