Efter två veckors spelande och uppdaterande av min pågående recension har tiden nu kommit för att sätta mitt slutgiltiga omdöme på Bungies senaste spel, Destiny. Har studion bakom Halo lyckats revolutionera FPS-genren än en gång eller faller Destiny under tyngden av sin egen hype?
Destinys inledande uppdrag är välbekanta för mig vid det här laget. Efter att ha spelat flera av dem i både Alpha- och Beta-versionerna känns det nästan som att komma hem när jag besöker Kosmodromen i det forna Ryssland. Efter någon timme börjar dock det nya materialet dyka upp och jag ger mig ut på främmande mark.
Under de följande timmarna skall jag komma att utforska månen, Venus och Mars, spendera flera timmar i PvP-läget Crucible och leta efter ny utrustning och nya vapen som en galning. Jag kommer att ha kul nästan hela tiden. Men inte så kul som jag hoppats på.
Bungie lyckades på egen hand göra förstapersonsskjutare till konsol till en ”riktig” genre när de skapade Halo. Innan dess hade FPS klumpiga kontroller och var mer en plåga att spela. När Halo släpptes förändrades allt och det står sig än idag som ett av de viktigaste spelen genom tiderna. Marknadsföringen och hypen inför Destiny har viskat om samma sak. Det har talats om ”en revolution” och ”den perfekta blandningen mellan Halo och Diablo”.
För mig står det omedelbart klart att Destiny är ett väldigt bra spel. Men det är långt ifrån ett nytt Halo. Spelets starkaste sida är inte den läckra grafiken, systemet för loot och leveling eller dess MMO-inspirerade inslag. Nej, det absolut bästa med Destiny är kontrollen. Att styra min karaktär (en Hunter, för den som är nyfiken) är en fröjd. Kontrollen och skjutmekaniken känns bara ”bra”. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör kontrollen så speciell men för den som har spelat något Halo-spel lär detta inte komma som någon större överraskning.
Rent grafiskt är spelet också riktigt läckert. Grafiken är skarp, detaljerad och spelet flyter riktigt bra och erbjuder några rent häpnadsväckande vyer. Tyvärr känns flera av miljöerna ganska tomma och livlösa. Framförallt månen känns blek och tråkig på ytan och när jag väl befinner mig under marken tvingas jag genom generiska korridorer som inte alls känns fräscha.
Bäst har Bungie lyckats med designen för jorden och Venus, som verkligen känns unika och spännande. Mars är okej, men känns ofta som månen med en annan färgskala. Fiendedesignen är också ganska tråkig då jag stöter på samma tre-fyra olika monster genom hela kampanjen. Dessa blandas förvisso med andra typer av fiender men när jag möter Dregg och Vandals för tusende gången med ett nytt färgschema blir jag lite trött på det hela. Det är först när jag kommer till Mars som jag tycker att fiendedesignen verkligen skiner.
Destiny är ett spel som är byggt för samarbete och detta fungerar felfritt. Antingen kan jag slå mig ihop med ett gäng kompisar och bilda ett Fireteam på tre personer eller så kan jag köra kampanjen solo. Om jag stöter på andra spelare ute i världen kan jag när som helst välja att bjuda in dem till mitt Fireteam om jag så önskar. Under min tid med spelet har jag testat att både spela själv och att ingå i ett Fireteam. Det finns helt klart en charm med att spela igenom Destinys kampanj tillsammans med andra, speciellt eftersom att uppdragen är smått sömnframkallande i sina upplägg.
Det gäller nästan alltid att skjuta sig genom en nivå, stanna någon gång på vägen och låta min Ghost-kompanjon skanna något och sedan fortsätta. I slutet på varje nivå väntar antingen en boss eller en maskin som måste hackas av Ghost samtidigt som jag håller tillbaka vågor av anstormande fiender. Så ser det ut genom hela kampanjen och det är tråkigt att Bungie inte haft mer fantasi, speciellt med tanke på de fantastiska uppdrag de levererat i Halo-spelen. Jag nådde till och med spelets slutboss utan att inse att jag faktiskt snart klarat hela kampanjen, så intetsägande är dess uppdrag.
När jag har skjutit mig genom kampanj-uppdragen och nått level 20 förändras spelet en hel del. Jag tjänar inte längre erfarenhet som får mig att stiga i nivå utan jag måste hitta speciell utrustning som innehåller Light. Detta är en ny typ av valuta som gör att min nivå baseras på min utrustning och jag får lättare för att hitta riktigt bra föremål som hjälper mig uppåt i nivå. Det är här som loot-delen av Destiny kommer till sin rätt och känslan av att hitta ett extremt sällsynt vapen är en härlig sådan.
Sedan kan jag välja att spela om kampanjens uppdrag på en högre svårighetsgrad för att hitta ännu fler föremål. Om jag inte vill det kan jag istället ta mig an spelets Strikes och Raids. Detta är uppdrag som är separata från handlingen och som höjer både svårighetsgraden och belöningen rejält. Strikes kan jag spela själv om jag vill eller tillsammans med ett Fireteam men det enda Raid som finns tillgängligt i skrivande stund kräver sex personer som alla nått en viss nivå.
Om detta är en för svår utmaning finns Patrol, ett spelläge där jag fritt kan utforska de olika planeterna och ta mig an små uppdrag som finns utspridda. Detta blir dock långtråkigt ganska fort, speciellt då jag snabbt lär mig vart en grupp fiender dyker upp på kartan bara någon minut efter att jag dödat dem. Detta bryter illusionen av att Destinys värld är levande och dynamisk, vilket är ett litet bakslag.
Under tiden med Destiny har jag som sagt även lagt en hel del tid på Crucible, spelets mer traditionella flerspelarläge. Där finns det en rad olika spellägen att välja mellan men inget av dem känns direkt nyskapande. Team Deathmatch, Free for All och andra lägen finns där, dolda under andra namn. Jag hade hoppats på mer från Bungie, som tidigare visat prov på att de kan skapa fantastiska flerspelarlägen.
Ingen kritik bör dock falla på detta spelläges olika kartor. Dessa är genomgående briljant designade och utnyttjar höjdskillnader på ett riktigt bra sätt. Här har Bungies team verkligen visat vad de går för och ingen av kartorna sticker ut som sämre än de andra, vilket är en rejäl bedrift.
Trots att Crucible saknar bredd och i viss mån variation är det för mig det klart bästa med Destiny. Här kommer spelmekaniken till sin rätt och i kombination med den strålande nivådesignen är det en fröjd att spela, oavsett vilket läge jag väljer. När jag känner att de upprepande kampanjuppdragen börjar bli för långtråkiga kan jag alltid hoppa in i Crucible för att få lite ny energi.
I slutändan är Destiny ett riktigt välgjort actionspel som hålls tillbaka av sina stora ambitioner. Som förstapersonsskjutare är spelet briljant men när det försöker skapa en värld som jag vill återkomma till och utforska i flera dagar, veckor eller månader faller det platt. Det påminner mig om det första Assassin’s Creed-spelet. Ubisoft fick det att framstå som en verklig revolution i spelvärlden men slutresultatet gjorde många besvikna på grund av dess upprepande struktur och brist på variation. Det var först med Assassin’s Creed II som pusselbitarna föll på plats.
Förhoppningsvis kommer Destiny 2 att pricka rätt där detta spel missar målet. Destiny är inte ett dåligt spel på långa vägar, men det faller för trycket av sin egen hype. Det känns som att Bungie haft mängder av bra idéer men inte vågat följa dem hela vägen ut. Kampanjen är en besvikelse men underhållningsvärdet räddas av Crucible.
Största +
Den grafiska presentationen är fantastisk
Crucible är ruskigt underhållande
Ljudet och musiken
Största –
Kampanjen är långtråkig och upprepande
Vissa miljöer känns livlösa och fantasilösa
Be the first to comment