Få spelutvecklare har haft lika stort inflytande över en viss genre som Shinji Mikami. Han är mannen som i stort sett skapade det moderna skräckspelet i och med Resident Evil, för snart 20 år sedan. Efter det tog han genren till nästa nivå med klassikern Resident Evil 4. Så när Mikami utannonserade att han skulle återvända till den spelgenre han hjälpt till att definiera, då fick The Evil Within allas ögon på sig.
Det har varit hårt granskande ögon, dock. Under tiden sedan spelet utannonserades har det mötts av stark kritik från både spelpress och spelare. Folk som fått prova på spelet under olika omständigheter har skvallrat om allt från klumpig kontroll till trist design och bristen på renodlad skräck. The Evil Within har inte framstått som skräckspelens frälsare, direkt.
Nu när spelet är ute bland massorna kan jag konstatera att det faktiskt inte är skräckspelens frälsare. Däremot är det ett mycket välgjort och stämningsfullt spel som kanske inte revolutionerar genren, men ändå finputsar den inom vissa områden.
Polisen Sebastian Castellanos har det inte lätt. Under en till synes rutinmässig utredning på ett mentalsjukhus blir han överfallen och vaknar upp i ett smutsigt rum där en gigantisk, förvriden man med motorsåg snart börjar jaga honom. Du skulle kunna tro att det inte kan bli mycket värre än så, men då har du fel. Väldigt fel.
Vad som följer är nämligen en sjuk, skruvad resa där förvridna monster och andra varelser kommer att göra sitt bästa för att slita Sebastian sönder och samman. Samtidigt som Sebastian måste försöka lista ut exakt vad det är som hänt måste han även vara på sin vakt då dödliga fiender, fällor och annat kan vänta bakom varje hörn.
The Evil Within lånar en hel del från tidigare nämnda Resident Evil 4, det går inte att komma ifrån. Stämningen påminner starkt om Leon Kennedys resa genom den spanska landsbygden för nästan tio år sedan och flera av spelets fiender är mer än måttligt inspirerade från Mikamis klassiker.
Detta är dock inte nödvändigtvis något negativt, då RE4 är betraktat som ett av de mest inflytelserika skräckspelen någonsin. Det var en titel som rörde sig ett steg bort från den renodlade skräcken och fokuserade lite mer på action, något som The Evil Within fortsätter med.
De flesta av spelets olika fiender går att sänka med ett par välriktade skott till huvudet men det är ett minst lika bra alternativ att försöka smyga förbi dem, då ammunitionen är minst sagt sparsmakad. Vapnen i sig är inga som sticker ut överlag, med revolver, krypskyttegevär och hagelbössa som standardinslag. Det som däremot sticker ut rejält är spelets armborst, som kan användas med flera olika typer av ammunition. Det är en härlig känsla att använda denna för att spränga en grupp anstormande fiender eller frysa dem till is.
Och det är här någonstans som The Evil Within tappar mig en smula. Det rör sig inte om ett realistiskt spel på långa vägar men någonstans finns det under delar av spelet en trovärdig, verklighetsbaserad känsla. Sebastian har inga superkrafter, han tål inte tusen hugg av en yxa och liknande. Många av spelets motståndare trotsar dessutom allt vad ”realism” heter. Men det är när det slängs in övernaturliga vapen som exempelvis har den tidigare nämnda frys-effekten som jag börjar känna att det går över gränsen.
På tal om att gå över gränsen, om du har känslig mage bör du förmodligen tänka en extra gång innan du investerar i The Evil Within. Spelet är nämligen, kanske inte helt oväntat, otroligt brutalt och våldsamt med så mycket blod att Evil Dead och samtliga Saw-filmer ställer sig i skamvrån.
Däremot tycker jag faktiskt inte att spelet är särskilt skrämmande. Visst har jag hoppat till vid ett flertal tillfällen men jämfört med Alien: Isolation saknar jag den tryckande stämningen och känslan av att något snart kommer att hända. I The Evil Within känner jag snarare att spelet anstränger sig lite för mycket för att skrämma mig. Det bjuds på så många fiender som smyger sig på mig och groteska scener som är menade att chocka mig att jag snabbt finner mig avtrubbad. The Evil Within hade helt klart mått bättre av att anamma begreppet ”Less is more”.
Med det sagt är spelet fortfarande stämningsfullt och framförallt underhållande att spela. Jag vill passa på att hylla spelets bossar lite extra, då de är både skräckinjagande och utmanande. Många av dem kan döda mig med en träff eller två om jag inte är försiktig och de kräver nästan pusselliknande lösningar för att besegras. Dessa möten hör till spelets absoluta höjdpunkter, utan tvekan.
Även om jag egentligen inte är något större fan av skräckspel kan jag inte blunda för de starka sidorna hos The Evil Within. Det bjuder på tät stämning, skickliga röstskådespelare och välgjord spelmekanik som borde passa såväl actionfans som skräckfanatiker. Tyvärr finner jag inte spelet så otäckt som jag hade hoppats på och vissa inslag känns en smula felplacerade. Jämfört med Alien: Isolation går The Evil Within en helt annan väg för att försöka skrämma spelaren, men det betyder inte att det är sämre. Faktum är att det är precis lika bra, bara av helt andra anledningar.
Största +
Röstskådespelarna
Valet mellan stridande och smygande
Bossarna
Största –
Designen tilltalar mig inte riktigt
Spelet försöker lite för mycket
Be the first to comment