Många av er vet säkert inte att det första Shadow Warrior släpptes redan 1997. Det var första gången spelvärlden fick bekanta sig med ninjan Lo Wang, i ett spel som stundtals var en ganska skamlös kopia av Duke Nukem 3D. Faktum är att 3D Realms låg bakom även Shadow Warrior, så det är kanske inte helt överraskande.
Men där Duke Nukem med tiden blev något av ett skämt i spelbranschen med det oändligt försenade Duke Nukem Forever försvann Lo Wang och Shadow Warrior in i skuggorna. Fram tills nu, då spelstudion Flying Wild Hog bestämt sig för att starta om serien och återigen bjuda spelvärlden på lite Wang.
Resultatet är ett spel som är 10-12 timmar fyllt av ren och skär galenskap. Shadow Warrior bjuder på så många bisarra monster, popkulturella referenser och plumpa skämt att jag nästan tvingas ta regelbundna pauser för att bearbeta allting. Spelets handling följer alltså återigen Lo Wang, denna gång en något yngre ”hjälte” än i det första spelet. Han är på jakt efter ett legendariskt svärd som hans arbetsgivare vill åt. Saker och ting går inte som planerat och Wang finner snabbt sig själv hackandes och skjutandes genom horder av fiender tillsammans med en demon-sidekick vid namn Hoji.
Spelets handling är extremt fånig och överdriven att den klivit över gränsen redan när den första nivån är avklarad. Flying Wild Hog ska ändå ha eloge för att de verkligen håller sig till berättelsen och spelar ut den till fullo, vilket gör att den faktiskt blir ganska underhållande i slutändan. Många av spelets skämt faller dock platta till marken och den flodvåg av Wang/penis-skämt som sköljer över mig blir snabbt tjatiga.
Jag kan dock inte bli riktigt arg på ett spel som innehåller lyckokakor med citat från den legendariske komikern George Carlin. Och när Lo Wang i spelets inledning tar i för full hals och sjunger med i Stan Bush-låten ”The Touch” (känd från The Transformers: The Movie) är det svårt att inte dra på smilbanden.
Spelmekaniskt håller sig Shadow Warrior till två saker: skjutande och huggande med Katana. Variationen blir aldrig speciellt stor då jag nästan konstant möter tonvis med fiender som alla är ute efter Wang. Vapnen och Wangs färdigheter kan uppgraderas på olika sätt, men trots detta har jag under nästan hela spelet hållit mig till två vapen, Wangs svärd och hans k-pist. Flera vapen finns naturligtvis men de känns tyvärr ganska tråkiga. Dessutom är svärdet det kanske mest effektiva vapnet i hela spelet. Det är garanterat det som är roligast att använda.
Allt eftersom spelet fortsätter låser jag upp nya specialattacker som jag kan genomföra och även om det kan vara lite knepigt att få till dem emellanåt (det gäller att trycka vänster styrspak snabbt i en utvald riktning och sedan hålla in LT eller RT) är de oftast väldigt belönande. En favorit är när Wang snurrar runt ett varv och kan med lite tur kapa huvudena på samtliga fiender som omringar honom.
Rent presentationsmässigt bjuder Shadow Warrior på såväl toppar som dalar. Rent designmässigt är spelet faktiskt riktigt trevligt, med monster och andra fiender klart inspirerade av japanska myter. Spelets bossar är en annan höjdpunkt då de är varierade och utmanande.
Det grafiska är dock inte lika imponerande. Även om spelet flyter bra är det ärligt talat inte särskilt vackert att titta på då framförallt de mänskliga karaktärerna och många miljöer känns odetaljerade och livlösa. Vissa undantag finns, men överlag är den grafiska presentationen något av en besvikelse.
Tur då att Shadow Warrior är roligt att spela. Även om det blir lite upprepande och tjatigt emellanåt är det nästan hela tiden roligt att hacka sönder fiender med Lo Wangs Katana och se kroppsdelar flyga åt alla håll samtidigt som blodet sprutar. Spelet är hela tiden medvetet om sin egen fånighet och visar prov på enorm självdistans vilket gör att våldet aldrig blir osmakligt.
Samma sak kan nästan sägas angående huvudkaraktären Lo Wang. Han är nämligen en sådan arrogant skitstövel att Duke Nukem framstår som en trevlig skolgosse i jämförelse. Men istället för att vara en karaktär som spelaren stör sig på går Lo Wang så långt att han snabbt blir en parodi på sig själv. Det är tack vare spelets tidigare nämnda självdistant som detta knep fungerar och Lo Wang blir då en underhållande antihjälte istället för en irriterande karaktär som spelaren inte bryr sig om.
Det går att dela ut både ris och ros till Shadow Warrior men överlag är det en lättsam och underhållande upplevelse som bjuder på en lång kampanj fylld av lemlästade kroppar, svordomar och ondskefulla demoner. Om det låter som din kopp te och om du kan leva med en del misslyckade skämt och en smula upprepning så kommer du att bli mycket nöjd med Shadow Warrior.
Största +
Lo Wang är en uppfriskande huvudkaraktär
Tonvis med action
You Got The Touch!
Största –
Grafiken imponerar inte
Blir lite långtråkigt emellanåt
Många skämt faller platt
Be the first to comment