(UPPDATERING. Denna recension är nu uppdaterad och innehåller kompletta intryck från både enspelarläget och flerspelarläget. Betyg är satt och hittas i vanlig ordning i slutet av recensionen.)
Jag måste erkänna att jag aldrig var något fan av Halo när jag var yngre. När Halo: Combat Evolved släpptes i Sverige under 2002 var det inget som intresserade mig. Jag ägde aldrig en Xbox utan höll mig till Gamecube och när jag testade Bungies hyllade förstapersonsskjutare hemma hos en kompis var jag inte imponerad. Spelet var otroligt snyggt, men det var något annat som inte klickade hos mig just då.
Nej, det är först på senare år som jag har upptäckt Halo och dess uppföljare. Främst genom LAN-partyn med kompisar där vi spenderat långa kvällar och nätter med att skjuta varandra sönder och samman i flerspelarläget. Jag har i efterhand tagit mig igenom kampanjerna i dessa fyra titlar och nu har jag gjort det igen.
Under det senaste året har det släppts en lång rad återutgivningar av spel. Tomb Raider: Definitive Edition, Metro Redux och flera andra titlar har dragit in över marknaden och de flesta har lyckligtvis varit riktigt bra. De får alla dock ställa sig i skamvrån när Halo: The Master Chief Collection kliver in på arenan. Denna samling är nämligen själva definitionen av ”ambitiöst”.
Halo 1-4 finns inkluderade i samlingen, tillsammans med över 100 flerspelarkartor och tonvis med annat extramaterial. Halo: Anniversary Edition som släpptes till Xbox 360 har putsats till och Halo 2 har fått en egen jubileumsversion för att fira de tio år som gått sedan det släpptes. Samtliga spel rullar nu i 60 bildrutor per sekund och i upplösningen 1080p. The Master Chief Collection innehåller så mycket material att det är svårt att veta vart jag ska börja.
När Halo: Combat Evolved Anniversary släpptes till Xbox 360 var en av de mest uppskattade funktionerna att med ett knapptryck kunna byta mellan originalgrafiken och den nya. Denna funktion finns kvar och har även inkluderats i Halo 2. Spelmotorn kör alltså i princip två helt olika versioner av samma spel samtidigt, vilket i sig är en otrolig teknisk bedrift. Halo 3 och 4 har ingen liknande funktion då de var högupplösta redan när de släpptes men nu ser de bättre ut än någonsin. Framförallt Halo 4 är vansinnigt läckert och ser ut som att det var utvecklat direkt till den nya generationens konsoler.
För att fira Halo 2:s födelsedag lite extra har även spelets filmsekvenser gjorts om totalt. Animationsföretaget Blur Studio har återskapat de klassiska scenerna med sekvenser som hör till det läckraste jag någonsin sett i spelväg. Det finns dessutom ett par nya scener som lämnar några spännande ledtrådar om vad som kommer att hända i Halo 5: Guardians.
Däremot är jag lite besviken på den grafiska uppgraderingen som Halo 2 har fått. Spelet är självklart betydligt snyggare nu än för tio år sedan, men det är inte överdrivet bättre än den uppskalade versionen av Halo: Combat Evolved Anniversary. Jag hade hoppats på en kampanj som helt utnyttjar kraften i Xbox One men det fick jag inte, vilket är lite trist.
Samtidigt är det svårt att vara upprörd under någon längre period när jag tänker på att jag faktiskt för första gången kan spela samtliga numrerade Halo-spel på en och samma konsol. Inte bara det, jag kan hur enkelt som helst hoppa mellan mina favorituppdrag i de olika spelen och till och med sätta ihop spellistor med utvalda uppdrag. Om jag vill köra första och sista uppdraget i varje spel kan jag göra det. Vill jag spela inledningen på Halo: Combat Evolved och sedan hoppa mitt in i Halo 3? Inga problem. Alla uppdrag finns upplåsta från start, precis som spelets dödskallar, som på olika sätt modifierar spelupplevelsen.
Utöver den omgjorda kampanjen för Halo 2 och dess filmsekvenser finns det inga direkta nyheter i de olika kampanjerna. Det är samma berättelser med samma karaktärer som du minns från när du spelade dem första gången för tolv, tio, sju eller två år sedan. Detta är dock inget negativt då samtliga spel står sig än idag som några av marknadens bästa förstapersonsskjutare. Skillnaden är att de numera ser bättre ut än någonsin tidigare.
Att ta de första stegen ut på Halo-ringen efter flykten från Pillar of Autumn känns lika häpnadsväckande som första gången och jakten för att rädda Cortana i Halo 3 är lika intensiv och spännande som alltid. Och ja, The Flood hör fortfarande till tidernas mest irriterande spelfiender.
Om du har vuxit upp med Halo-serien är The Master Chief Collection ett måste. Att kunna återuppleva kampanjerna med högre upplösning och 60 bildrutor per sekund gör att det nästan känns som fyra helt nya spel. Om du aldrig rört ett Halo-spel tidigare finns det ingen bättre motivering för att hoppa på tåget nu. Bara kampanjerna bjuder på över 40 timmars underhållning och är i sig värt investeringen.
Flerspelarläget
När det gäller flerspelarläget i The Master Chief Collection finns det över 100 olika banor tillgängliga. Samtliga kartor som släppts till de numrerade Halo-spelen finns med. Alla kartor från Halo 1-4 och eventuella expansioner och DLC, ett gäng kartor som ursprungligen endast fanns tillgängliga i PC-versionen av det första Halo, samt sex kartor från Halo 2 som har gjorts om med ny grafik och en del förändringar.
Det är nästan löjligt hur många kartor det rör sig om. Jag har av förståeliga skäl inte hunnit testa allihop under min tid med spelet men jag har ändå fått beta av ett helt gäng. Förutom de grafiska förbättringarna har samtliga spellägen dessutom lämnats i stort sett orörda. Pistolen i Halo Combat Evolved är alltså lika kraftfull som den var när spelet först släpptes och alla välbekanta buggar finns kvar att utnyttja precis som förr, vilket lär glädja långvariga fans av serien.
Mest spännande är inte helt oväntat de omgjorda kartorna från Halo 2. Dessa har restaurerats med ny grafik och har fått flera intressanta tillägg som faktiskt kan förändra hur kartorna spelas helt och hållet. Jag vill dock inte avslöja för mycket då själva upptäckandet av dessa förändringar är halva nöjet med att utforska kartorna.
Flera olika spellägen finns naturligtvis att välja mellan och det finns dessutom spellistor som sömlöst hoppar mellan de olika titlarnas kartor. Jag kan alltså gå från en match på en klassisk karta från Combat Evolved bara för att i nästa match dyka upp i Halo 4. Det kan kännas lite omskakande inledningsvis att hoppa mellan olika kartor på detta sätt då grafiken, vapnen och vapenbalansen är radikalt annorlunda från spel till spel. Jag vänjer mig dock snabbt vid detta då det är en del av charmen med The Master Chief Collection. Om jag vill hålla mig till kartor från ett enskilt spel kan jag naturligtvis göra det också.
Precis som med enspelarläget erbjuder flerspelarläget otroligt mycket för pengarna. Det är en fascinerande upplevelse att vandra genom tiden och se hur serien har utvecklats med åren och trots att jag relativt nyligen började spela Halo-seriens flerspelarlägen känns det som att komma hem.
Halo: The Master Chief Collection är ett praktexempel på hur en spelsamling ska se ut. Allting är samlat i ett enhetligt, snyggt paket och innehåller så mycket material att det lär räcka i flera år. Utöver allting som jag nämnt i den här recensionen medföljer även TV-serien Halo: Nightfall, Spartan Ops från Halo 4 (blir tillgängligt i december) samt tillgång till den kommande beta-versionen av Halo 5: Guardians.
Om du är ett fan av Halo är du skyldig dig själv att skaffa The Master Chief Collection. Om du bara är ett fan av riktigt bra spel är du skyldig dig själv att göra detsamma.
Största +
En svindlande mängd material
60 bildrutor per sekund gör enorm skillnad
Över 100 flerspelarkartor!
Största –
Nyversionen av Halo 2 imponerar inte rent grafiskt
Flerspelarläget kräver en uppdatering på 15 GB
Be the first to comment