Jag har haft en svängig relation till The Crew sedan det utannonserades. Min första reaktion var att det lät alldeles fantastiskt med ett onlinebaserat racingspel där hela USA agerar lekplats. Spelet tog sig snabbt upp på listan över mina mest efterlängtade spel. Sedan hände något.
Jag fick chansen att testa spelets betaversion tidigare i höst och då föll mina förväntningar som en sten. Betan erbjöd fruktansvärd kontroll, tonvis med buggar och en hel del andra element som inte föll mig i smaken. Plötsligt kände jag mig inte lika sugen längre.
En betaversion är dock sällan representativ för den färdiga produkten så när recensionskopian av The Crew anlände höll jag ändå humöret uppe och hoppades på något fantastiskt. Det fick jag inte, då The Crew fortfarande har mängder av problem.
Men låt mig ta det hela från början.
I spelets inledning får jag ta kontroll över Alex, en hipsterliknande street racing-förare verkar extraknäcka som Gordon Freeman-imitatör. Alex bror Dayton är ledare för klubben 5-10, men han mördas efter bara ett par minuter. Därefter blir Alex dömd för mordet på sin bror och spenderar fem år i fängelse. Han har åtta år kvar på sin dom när en FBI-agent vid namn Zoe dyker upp och erbjuder honom en chans att hämnas sin brors död och rentvå sitt namn. Tillsammans ger sig Alex och Zoe ut på ett uppdrag som sträcker sig över hela USA för att sätta fast Daytons mördare, som kallas ”Shiv” och den korrupte FBI-agent som arbetar med honom.
Jag tror ärligt talat att jag lyckades få spelets handling att framstå som mer spännande än den egentligen är. Berättelsen är nämligen bedövande tråkig och innehåller karaktärer som är så stereotypa att de går över gränsen för parodi och hamnar någonstans mellan Scary Movie och MAD Magazine. Det finns en mörkhyad kille som enbart talar i klyschor likt ”They eatin’ yo fumes, dawg” och det finns en asiat som verkar lite smågalen och pengakåt. Alex själv är ett skal av en karaktär som enbart finns med för att göra det andra säger åt honom att göra och Zoe fyller rollen som standardiserad federal agent som går emot sina korrumperade kollegor. Till och med The Fast & The Furious-serien framstår som Shakespeare i jämförelse med The Crew. Inte ens Troy Baker i huvudrollen kan rädda denna totalkrasch till berättelse.
The Crew har marknadsförts som ett bilburet MMO och fokus ligger helt klart på spel tillsammans med andra. Även här lämnar The Crew en känsla av besvikelse efter sig då spelet har stora uppkopplingsproblem. Att ansluta till ett snabbt race där jag samarbetar med andra spelare går hyfsat smärtfritt för det mesta. När jag försöker spela med folk på min vänlista går det sämre. Värst av allt är det när jag försöker mig på PvP-tävlingar. Efter att ha försökt ansluta konstant i flera timmar har jag bara lyckats ett fåtal gånger, vilket givetvis inte är acceptabelt.
Dessa problem känns extra tråkiga då spelets system för att stiga i rank faktiskt är riktigt trevligt. Genom att vinna tävlingar och ta mig an diverse utmaningar runt om i spelvärlden samlar jag på mig erfarenhetspoäng i vanlig ordning. Samtidigt låser jag upp nya delar till mina bilar, som stiger i rank individuellt från mig själv. När jag som spelare har nivå 15 kan min bil exempelvis redan ligga en bra bit över rank 200 beroende på vad jag har vunnit. Nackdelen med detta är att jag har svårt att motivera köp av nya bilar när den jag har lätt kan uppgraderas långt över vad som får anses vara realistiskt.
Att köpa bilar är också lite sisådär genomfört. Jag kan, om jag vill, nöta tävlingar för att tjäna ihop pengar till att köpa en bil som jag vill ha men jag kan också använda det som kallas Crew Credits. Tidigt i spelet får jag en summa av denna valuta som jag kan använda till inköp men de räcker inte långt. Istället börjar spelet locka mig med att spendera riktiga pengar för att snabbare få tillgång till de bilar jag vill ha. Denna typ av mikrotransaktioner har blivit allt vanligare i Ubisofts titlar och jag tycker inte att de hör hemma i ett fullprisspel utan känns mest som ett billigt knep att få folk att öppna plånboken ännu mer.
Men nu bortser vi från allt jag nämnt hittills och fokuserar på det som jag anser vara den absolut viktigaste delen i ett spel av den här typen, nämligen körkänslan. Är det roligt att köra bil i The Crew? Svaret är ibland ”ja” och ibland ”nej”.
Inledningsvis hade jag stora problem med körkänslan i The Crew och till viss del har jag det fortfarande. Vissa stunder är den härligt arkadlik och vissa stunder är den opålitlig på gränsen till frustrerande. Det känns aldrig som att jag har full kontroll över min bil och en enkel sladd kan snabbt leda till ett oändligt flaxande fram och tillbaka över vägbanan utan chans att hindra det innan bilen till slut spinner runt eller krockar med något.
Vilket sömlöst för mig in på ämnet kollisionsfysik. Den är nämligen helt uppåt väggarna i The Crew. Ibland kan jag plöja rakt in i mötande trafik i 250 km/h och komma undan med några bucklor. Andra stunder kan jag sladda in i ett litet träd och orsaka en totalkrasch som följs av en kort filmsekvens innan jag är tillbaka på banan. Fysiken är så inkonsekvent att det är svårt att tävla rättvist då jag aldrig vet hur hårt jag kommer att straffas för mina misstag.
Samtidigt är AI:n hos de datorkontrollerade motståndarna nästan ännu värre. De utnyttjar det värsta fall av så kallad ”rubber banding” som jag någonsin stött på. Det är till och med värre än i Mario Kart-spelen. Detta innebär kort och gott att spelet aldrig låter mig ligga för långt före motståndarna. Även om jag kör mästerligt och lämnar mina motståndare långt bakom mig är de snart ikapp mig ändå för att skapa utmaning. Detsamma gäller om jag halkar efter dem, då de saktar ned för att ge mig en chans att komma ikapp dem. Detta är ett fult, tråkigt knep för att skapa spänning som borde ha försvunnit från genren för längesedan men i The Crew finns det dessvärre i överflöd.
Jag har hittills varit övervägande negativ angående The Crew men det finns ett område där utvecklarna har lyckats mästerligt. Den enorma spelvärlden är nämligen smått fantastisk i sin enorma storlek och mängd av saker att göra. Det har i PR-snack pratats om att spelvärlden ska ta över två timmar att korsa från kust till kust. Detta stämmer inte alls utan det kan klaras på mindre än en timme men det är ändå en spelvärld olik någon annan därute. USA har en otroligt varierad natur och detta har fångats väl i den digitala versionen. Jag åker från Kansas slättmarker upp i Klippiga Bergen bara för att sedan ta en sväng ned till södern och därefter fortsätta ned till det nästan tropiska Florida.
Upptäckarlusten närs ännu mer av allt som finns att upptäcka i världen. Radiotorn ger bättre överblick på kartan, gömda bildelar kan samlas för att sedan snickras ihop till vrålåk och mycket annat. Även om de små utmaningar som finns utspridda över kartan blir lite långtråkiga efter ett tag är de ett bra sätt att tjäna snabba erfarenhetspoäng på vägen.
En värld av den här storleken kommer dock till ett pris, nämligen grafiken. The Crew är inte fult på något sätt men grafiken känns hopplöst daterad och inte så detaljerad som jag hoppats på. Det finns ett par stunder då ljuset speglas över havet när solen är på väg ned som gör att jag bara stannar till men dessa tillfällen är få och det är långt mellan dem.
The Crew lämnar en hel del att önska på väldigt många områden. Det blir aldrig så illa att spelet havererar fullständigt men det finns tillräckligt många brister för att det inte ska vara en klockren köprekommendation. Om du har ett gäng kompisar att spela med blir The Crew en trevligare upplevelse men det löser inte de problem som finns. Vill du ha ett racingspel med tonvis med saker att göra i en öppen spelvärld bör du hellre lägga pengarna på Forza Horizon 2. Det må vara en mindre karta, men det överträffar The Crew på alla andra punkter.
Största +
Enorm spelvärld
Varierande tävlingar
Största –
Rubber banding
Mikrotransaktioner
Fordons- och kollisionsfysiken
Be the first to comment