Den mäktige Zeus är orolig. Gudarnas Gud och även funkens fader (åtminstone enligt spelets premiss) känner sig hotad av andra musikgenrer. Pop, Rap och Rock börjar inkräkta på hans revir och så får det naturligtvis inte gå till. Därför skickar Zeus ut sin son Perseus för att ställa allting till rätta och återinföra funkens storhet.
Detta är upplägget för Funk of Titans, ett plattformsspel till Xbox One från studion A Crowd of Monsters. Inledningsvis kan jag säga att jag gillar idén med att Zeus är en Samuel L. Jackson-inspirerad Funk-gud och att Perseus är en något snällare version av Black Dynamite med inslag av Marvel-hjälten Luke Cage.
När jag väl startar spelet upptäcker jag att det påminner en hel del om en så kallad endless runner. Perseus rör sig alltså ständigt framåt automatiskt och det enda jag kan göra i kontrollväg är att hoppa och attackera. Upplägget är förmodligen bekant för de flesta som äger en mobiltelefon idag men att se denna typ av spel på en ny konsol är en smula oväntat.
Tyvärr når inte Funk of Titans upp till toppskiktet av endless runners heller utan det hamnar någonstans mitt emellan. Det är inte direkt dåligt men det är heller inte något extraordinärt på något sätt. Den inledande Pop-världen består av en rad nivåer som alla påminner på tok för mycket om varandra. Variationen och framförallt utmaningen saknas och detta fortsätter in i Rap-världen.
Faktum är att det är först i den sista världen som saker och ting tar fart. Rock-världen bjuder på betydligt mer vertikala nivåer än tidigare och flera av dem är faktiskt riktigt utmanande och underhållande. Hade hela spelet legat på samma nivå som de bästa banorna i den sista världen hade Funk of Titan kunnat bli något riktigt bra men så blir det alltså tyvärr inte.
Min största besvikelse är att världarna faktiskt inte har särskilt stor anknytning till de musikgenrer de ska representera. Pop är en standardvärld med mestadels gröna banor, Rap är isvärlden och Rock är den mörka sten- och eldfyllda världen. Tyvärr representeras inte världarna av deras egen musikgenre i någon större utsträckning, vilket känns som en missad chans från utvecklarnas sida.
Rent grafiskt är Funk of Titans en blandad kompott. Grafiken känns ofta som att den tillhör ett spel till Android eller iOS och vissa karaktärsmodeller har proportioner som kan se rent deformerade ut. Samtidigt är spelet färgglatt och tydligt. Vissa banor känns inspirerade av Donkey Kong Country Returns, med en röd solnedgång i bakgrunden som gör att förgrunden består av svarta konturer.
Återigen visar Funk of Titans små smakprover på vad det hade kunnat vara med jämna mellanrum. Jag känner titt som tätt att konceptet förtjänar ett bättre spel och att slutprodukten hade kunnat vara bättre om det fått lite mer tid. Bossarna är heller inget att skriva hem om då de består av diverse minispel som inte alls är underhållande.
Ett annat minispel som finns tillgängligt är en ridtur på en Pegasus. Eller snarare en pinnhäst som kan flyga. Här kan jag samla vinylskivor, som tar rollen som spelets valuta. Dessa skivor finns även utspridda under spelets vanliga banor också. Med dessa kan jag låsa upp diverse vapen och hjälmar som kan ge mig tillgång till tidigare låsta områden på de olika banorna. Detta är ett trevligt tillskott som gör sitt bästa för att öka på spelets mervärde.
Funk of Titans har några goda idéer som förtjänar ett bättre spel. Det är ingen direkt katastrof men förutom huvudkaraktären känns Funk of Titans blekt och identitetslöst. Spelet hade förmodligen passat bra på en mobiltelefon, men som ett Xbox One-spel för 139 kronor är det inte värt dina pengar.
Största +
Vissa riktigt bra banor i den sista världen
Det finns ett par roliga föremål att låsa upp
Funk-Perseus är en rolig idé
Största –
Blir snabbt enformigt
Känns identitetslöst
Tråkig musik
Be the first to comment