Unmechanical släpptes ursprungligen till surfplattor och datorer för lite mer än 2 år sedan och fick ett varmt mottagande världen runt för sina genialiska pussel och sin tilltalande design. Utvecklarna Grip Games insåg att spelet var en framgång och en lansering till nästa generations konsoler var ett faktum. Utvecklarna har dock inte stannat där utan Unmechanical: Extended är precis som namnet antyder en förbättrad version som innehåller en hel del nyheter.
Jag tillhör den skaran som faktiskt inte spelat originalet så därför fick jag uppleva Unmechanical för första gången nu på Xbox One och efter att ha tryckt igång spelet möts jag av en närmast surrealistisk syn. Huvudkaraktären gestaltas av ett robothuvud med propeller som inte helt osökt för tankarna till Karlsson på taket i mer mekanisk form. Någon form av handling eller introduktion existerar inte överhuvudtaget utan jag kastas rakt in i pusslandet och finner mig själv således undrandes över vad jag ska ta mig för.
Det märks att Grip Games tydligt hämtat inspiration från den gamla skolans klassiker då allt i spelet måste listas ut på egen hand och det dröjer inte många minuter innan jag börjar klia mig själv i huvudet och undra hur jag ska komma vidare. Lyckligtvis bygger en stor del av Unmechanical på logiskt tänkande och Unreal Engine innebär självfallet att majoriteten av de pussel som möter spelaren är fysikbaserade. Genom att använda en form av stråle kan din karaktär lyfta diverse stenar, speglar och andra saker och därmed flytta runt dessa i spelets gigantiska grottsystem.
Detta är absolut inget spel för den som saknar tålamod då det hela tiden är en väldigt lågmäld och lugn upplevelse. Du kan inte misslyckas eller dö i spelet utan allt som finns är själva gåtorna och det är också här mycket av storheten ligger. Det dröjer inte länge innan Unmechanical blir nästan hutlöst svårt och man måste verkligen använda de små grå om man vill komma vidare vilket jag gillar då vi lever i en tid där nästan alla spel handlar om fingerfärdighet och action istället för att använda hjärnkapaciteten.
Svårighetsgraden är kanske en av spelets absolut starkaste sidor då känslan som infinner sig när man klarat av pusslen är ren eufori och inte sällan förbannar man sig själv för att man inte kommit på lösningen tidigare. Detta är också ett spel som blir bättre av ju mindre du vet om det på förhand och jag rekommenderar att de som är nyfikna på Unmechanical helt enkelt struntar i allt vad Youtube heter då pusslens lösningar är allt.
På minussidan kan tyckas att miljöerna är lite väl lika varandra och att själva musiken mer är ett störningsmoment än en egentlig stämningshöjare. Det så kallade soundtracket består mestadels av diverse mekaniska ljud och surrande som gör att man gärna spelar med lägre volym då koncentrationen har stor betydelse för hur pass långt man tar sig.
Att detta från början var ett studentprojekt är imponerande då det visar att indieutvecklarna varken behöver särskilt stora medel och resurser och att fantasin faktiskt är den största förmånen när det kommer till att skapa unika upplevelser. Unmechanical ett smart litet spel som bör spelas i korta doser då och då. För den som gillar att pussla är det också något av en skänk från indiehimlen ovan.
Största +
Pusslen kräver verkligen tankeverksamhet
Ovanligt smart design
Största –
Miljöerna är på tok för enformiga i längden
Bakgrundsmusiken stör mer än den gör nytta
Be the first to comment