(Då Life is Strange är ett episodbaserat spel som kommer att släppas i fem delar har vi beslutat att inte sätta betyg på varje enskild episod. Ett fullständigt betyg kommer istället först när samtliga episoder har recenserats.)
Tonåren är en viktig tid i ens uppväxt. Det är under dessa år vi finner vår egen identitet och lär oss vilka vi verkligen är. Hormoner börjar påverka oss, vårt sociala liv förändras. Vissa kämpar med utanförskap och i vissa fall mobbing, andra gör allt för att smälta in och bli populära.
Tänk dig tillbaka till din egen tonårsperiod och hur ditt liv såg ut då. Lägg sedan till det faktum att du upptäcker att du kan spola tillbaka tiden. Detta är nämligen precis vad som händer Max Caulfield, huvudkaraktären i Life is Strange.
Efter att ha bott i Seattle i fem år har Max återvänt till sin hemstad, Arcadia Bay i Oregon för att studera fotografi. Max är en tystlåten, blyg tjej som verkar föredra att interagera med omvärlden genom kameralinsen istället för öga mot öga. Hela livet vänds uppochned för Max när hon plötsligt upptäcker att hon har förmågan att spola tillbaka tiden.
Samtidigt som detta sker återförenas Max med sin gamla bästa vän Chloe. Det visar sig snabbt att Chloe haft en nära relation till Rachel Amber, en jämnårig flicka som varit försvunnen i flera månader. Utöver detta är Max mobbad av skolans snyggaste och rikaste tjej och Chloe har hamnat i problem med en bortskämd rikemansson. En helt vanlig tonårings liv, med andra ord.
Life is Strange är uppdelat i fem episoder och den första delen agerar i mångt och mycket uppbyggnad för vad som komma skall. Karaktärer introduceras på löpande band. Vissa får mer utrymme än andra men det finns nästan omedelbart ett brett karaktärsgalleri. Under seriens gång lär jag säkerligen stöta på de flesta igen då deras motivationer och personligheter mest antyds om i den inledande episoden.
Max är en huvudkaraktär som är lätt att tycka om. Hon är nedtonad och trovärdig och visar sig vara en stark hjältinna utan vare sig djup urringning eller åtsittande kläder. Hennes inre tankar kring vad som händer låter mig som spelare få en inblick i hennes personlighet, vilket hjälper mig när jag ställs inför svåra val.
Tyvärr är Chloe inte riktigt lika lyckad som karaktär. Hon är en trasig själ som efter sin faders död verkar säga Fuck You till allt i hela världen. Jag är ett enormt fan av Ashley Burch, både från webserien ”Hey Ash” och hennes andra spelroller men här måste hon dessvärre jobba med den mest klichéfyllda dialogen jag hört på länge.
Det verkar som att manusförfattarna sett filmen ”Juno” ett par gånger för mycket och försöker ge Chloe liknande vassa repliker. Resultatet blir dock ett otroligt överanvändande av ordet ”Hella” och andra floskler som inte känns ett dugg trovärdiga. Detta är synd då Chloe har potential att bli spelets mest intressanta karaktär. Förhoppningsvis kommer hennes ”Ung rebell”-attityd att tonas ned i kommande episoder.
Dialogen har också problem på andra håll då den ofta känns övertydlig. När en karaktär efter en konfrontation säger ”Jag kommer att komma ihåg den här diskussionen” slår jag mig för pannan och börjar räkna minuterna tills karaktären dyker upp igen.
Vissa stunder skiner dock manuset till och känns både känslosamt och trovärdigt. Återigen hoppas jag att detta bara är barnsjukdomar och att de åtgärdas till nästa del.
Spelmekaniken som låter mig spola tillbaka tiden fungerar riktigt bra och är föredömligt simpel att använda. Det räcker att jag håller inne LT för att världen ska börja röra sig baklänges. Tydliga markörer på en tidslinje visar när jag gjort olika val och det är lätt att hitta tillbaka till den tidpunkt jag vill.
Det stora användningsområdet med denna funktion är just de många val jag tvingas göra. Det kan handla om små saker som att varna en tjej som är på väg att få en fotboll i huvudet till större saker som att förhindra att någon blir skjuten. Möjligheten att spola tillbaka tiden gör att jag kan få se olika slut på situationer innan jag bestämmer mig vilket alternativ jag ska välja.
Detta kan låta som att spelet låter en fuska men det är svårt att veta vad dina val kommer att ha för konsekvenser längre fram, både senare i episoden och i kommande delar. Den ständiga tanken på ”gjorde jag verkligen rätt nu?” hänger kvar länge och ofta dyker det upp situationer där jag kommer på mig själv med att ångra ett av mina tidigare val. Jag ser fram emot vad kommande episoder har att bjuda på när det gäller val och konsekvenser.
När det kommer till presentationen är det här Life is Strange verkligen får chansen att skina. Grafiken må inte vara den mest avancerade men stilen och de varma ljuseffekterna passar stämningen perfekt och spelets soundtrack är kort och gott fantastiskt.
Jag har sett fram emot Life is Strange länge och första episoden gör mig inte besviken. Jag är inte fullständigt såld än, manuset har vissa problem som behöver åtgärdas och några av karaktärerna behöver mer tid för att utvecklas från de tvådimensionella karikatyrer de likar nu.
Med det sagt har den första episoden lämnat mig med rejäl mersmak och efter det uppfriskande lågmälda slutet ser jag fram emot att fortsätta min resa tillsammans med Max och Chloe.
Be the first to comment