Av alla de nyversioner av spel som utannonserats och släppts under det senaste året är DmC: Devil May Cry: Definitive Edition förmodligen den som jag har sett fram emot allra mest. Originalet är ett av de mest underhållande actionspel jag någonsin upplevt och tanken på att återigen få stifta bekantskap med Dante i 1080p och 60 bildrutor per sekund har varit minst sagt lockande.
Nu är spelet här och jag kan med glädje i själen meddela att DmC är precis lika bra till Xbox One som det är till förra generationens konsoler. Eller, det stämmer egentligen inte. Tack vare inkluderandet av mängder av nytt material och förbättrad presentation är spelet bättre än någonsin tidigare och jag kan utan tvekan kalla det för ett mästerverk i actiongenren.
Om du missade DmC när det släpptes i januari 2013 kan jag berätta att det är ett slags reboot/prequel till den ursprungliga Devil May Cry-serien som tog sin början redan 2001. I DmC möter vi Dante, en ung man som är arrogant, självisk och något av en mansgris. Han råkar också vara en nephilim, son till en ängel och en demon. Detta gör att han kan färdas in i Limbo, en förvriden version av människornas värld där demoner härskar.
Dante gör i spelets inledning inte särskilt mycket väsen av sig utan spenderar dagarna med att festa, supa och lägra damer på löpande band. När demonernas överhuvud Mundus får ögonen på Dante kastas han in i en kamp för att rädda inte bara sig själv utan hela mänskligheten. Han rekryteras till en organisation kallad The Order av en ung kvinna vid namn Kat, som presenterar honom för gruppens mystiske ledare Vergil.
Tillsammans med Vergil och Kat måste Dante bekämpa Mundus och hans undersåtar och detta görs genom stilistisk, stenhård action. Stridssystemet i DmC är kort och gott fantastiskt. Dante har inledningsvis svärdet Rebellion samt pistolerna Ebony och Ivory till sitt förfogande och kan med enkelhet växla blixtsnabbt mellan dessa för att göra processen kort med sina fiender. Under spelets gång får han tillgång till nya krafter och nya vapen som ökar variationen ytterligare.
Allteftersom Dante blir starkare kan jag låsa upp nya attacker, combos och annat som hjälper till i striderna. Spelets konfrontationer är snabba, utmanande och tonsatta med tung metal som passar spelets ton perfekt. Det finns hela tiden en känsla av att spelet säger ”Fuck You” till mig, men på ett bra sätt. Om jag inte har stenhård koll på vad jag gör under striderna kommer jag att åka på stryk, så enkelt är det. Utmaningen är hög och det finns flera nya tillskott som gör att jag kan skräddarsy upplevelsen ytterligare.
Turbo Mode gör att allting i spelet går 20% snabbare, olika versioner av svårighetsgraderna gör att Dantes attacker gör mindre skada på fiender samtidigt som alla motståndare är dubbelt så starka. Samtidigt går det att välja enklare svårighetsgrader för de som vill ha en mer lättsam upplevelse och njuta av den välskrivna berättelsen.
Jag måste också ta tillfället i akt att nämna spelets bossar. De kanske inte alltid är lika utmanande som bossarna i de äldre Devil May Cry-spelen men dess design och upplägg är fantastiskt fantasifulla. Jag möter en grotesk Succubus som svär som en borstbindare, bekämpar ett digitalt nyhetsankare och stöter även på en gravid demon mitt på ett dunkande dansgolv. Dessa strider tillhör helt klart spelets absoluta höjdpunkter.
DmC-versionen av Dante må vara lika kaxig som originalversionen men här har utvecklarna Ninja Theory gett honom en betydligt mer ”punkig” attityd. Karaktärens klassiska vita hår har fått ge vika för en kortklippt, svart frisyr och detta upprörde många fans av serien när spelet ursprungligen släpptes. Själv välkomnar jag denna förändring och tycker att den nya Dante är en betydligt mer intressant karaktär än originalet.
Detta beror till stor del på att handlingen är mer intressant än i de tidigare spelen. Ninja Theory har bevisat flera gånger att de är skickliga historieberättare och de bevisar det än en gång i DmC. Att följa Dantes resa är spännande och även sidokaraktärerna visar sig vara mer än stereotypa skal. Extra intressant är det att se hur relationen mellan Dante och Vergil byggs upp genom spelets gång.
Just Vergil får fritt spelrum i den medföljande expansionen Vergil’s Downfall. Här får vi ta kontroll över den vithårige krigaren och svinga det legendariska svärdet Yamato. Då denna expansion utspelas efter huvudkampanjen kommer jag dock inte att nämna något om dess handling. Att spela som Vergil känns väldigt annorlunda jämfört med Dante. Vergil är inte fullt lika snabb och har andra specialförmågor.
Vergil’s Downfall är ett trevligt tillskott som inkluderats men tyvärr håller denna expansion inte samma höga klass som huvudspelet. Filmsekvenser har eliminerats till fördel för animerade serierutor vilket gör att produktionen känns lite billigare. Miljöerna är inte heller lika varierade, vilket är trist.
Miljöerna i huvudspelet är nämligen ytterligare en av spelets höjdpunkter. När Dante dras in i Limbo förvandlas den gråa verkligheten till en explosion av färger och former som känns välkomnande och skräckinjagande på samma gång. Det är en attack på mina sinnen som få andra spel kan matcha och jag älskar varje sekund.
Utöver de två kampanjerna finns det mängder av små utmaningar att låsa upp och dessutom ett spelläge som kallas Bloody Palace. Här gäller det att överleva våg efter våg av anstormande fiender för att sätta så höga poäng som möjligt. Det börjar enkelt men blir snabbt riktigt utmanande och dessutom vanebildande. Du som gillar att lära dig avancerade combos för att nå högst upp på topplistor kommer att ha många timmars underhållning att se fram emot i Bloody Palace.
DmC Devil May Cry: Definitive Edition är det perfekta beviset på hur en nyversion av ett äldre spel skall göras. Presentationen är kraftigt förbättrad (med undantag för några lågupplösta texturer här och där), vi får mängder av material, både tidigare släppt DLC och helt nya upplevelser och stridssystemet har finputsats rejält.
Om du är ett fan av actionspel kommer DmC att ta med dig på en minnesvärd resa som du kommer att vilja uppleva flera gånger om. Jag har själv spelat genom Dantes resa flera gånger till förra generationens konsoler och med den här nyversionen lär det bli minst ett par gånger till.
Största +
1080p och 60 bildrutor per sekund
Fantasifulla bossar
Stridssystemet är briljant
Största –
Det går inte att pausa filmsekvenser
Vergils kampanj är inte lika bra som Dantes
Be the first to comment