Recension: Middle-Earth:Shadow of Mordor – The Bright Lord

Storheten med förra årets överraskande hit Shadow of Mordor var dess dynamiska spelmekanik och Nemesis-systemet. Att i rollen som Talion röja runt i Mordor och skapa mina egna, personliga ärkefiender genom en rad olika möten är lika underhållande idag som när spelet släpptes. Känslan av att utveckla mina krafter och kunna göra processen kort med en mindre armé av Uruks är även det en av spelets starkaste sidor. Samtidigt är spelets slutstrid ett antiklimax av sällan skådat slag.

I den nya expansionen The Bright Lord har utvecklarna Monolith försökt rätta till de små missar de gjorde i huvudspelet samtidigt som de velat förstärka det som fungerade. Resultatet är något av en blandad kompott.

The Bright Lord utspelas långt före händelserna i huvudspelet och jag får här ta mig an rollen som Celebrimbor, mannen som skapade den ring som Sauron sedan använde till diverse elakheter. Tanken på att få ta kontroll över Celebrimbor ordentligt lockade mig rejält på förhand men efter att ha spenderat timmar i hans sällskap är jag faktiskt en smula besviken.

Jämfört med Talion är Celebrimbor en helt annan typ av krigare. Han jobbar mycket med att ”märka” sina fiender och få dem att kämpa för honom. Då Celebrimbor inte tål lika mycket stryk som Talion är det en klar fördel att ha en trupp Uruks med sig in i striderna då de om inte annat kan avrättas för att ge vår hjälte mer hälsa och energi. Problemet är att detta snabbt blir ganska uttjatat då jag spenderar tid på att hjärntvätta fiender, använder dem i strid och sedan oftast får börja om från början med samma process.

Dessutom är Celebrimbor beväpnad med Härskarringen, som i princip tillintetgör all tänkbar utmaning som finns i huvudspelet. När denna aktiveras kan jag genomföra otroligt långa specialattacker som helt eliminerar utmaningen i spelets annars så underhållande strider. Till och med de allra starkaste uruks faller relativt lätt offer för de attacker som följer med Härskarringen.

Jag kan inte heller döda spelets Warchiefs längre då dessa spelar en viktig del i handlingen. Därför finns det inte heller kaptener bland urukerna som försöker sno åt sig makten. Det hela gör att spelvärlden känns mer låst och inte lika fängslande dynamisk som i huvudspelet.

På plussidan får jag dock chansen att slåss mot självaste Sauron, vilket måste ses som ett plus. Om du är bekant med Sagan om Ringen eller bara huvudspelet kan du säkert räkna ut från första stund hur det hela kommer att sluta men det är likväl en upplevelse att få stå öga mot öga med ondskan själv.

Den som hungrar efter mer Shadow of Mordor lär säkerligen få ut ett par timmars underhållning från The Bright Lord men detta är ändå en expansion som fokuserar på fel saker. Istället för att förstärka spelets bästa sidor har utvecklarna försökt laga något som aldrig egentligen var trasigt och som resultat är denna expansion klart sämre än huvudspelet.

Största +
Striden mot Sauron
Mer utmanande bågskytte

Största –
Härskarringen är på tok för kraftfull
Inga interna strider bland urukerna