Jag ska avslöja en något kontroversiell åsikt. Jag älskar inte svåra spel. När jag sätter mig med ett spel är det inte för att bli utmanad utan för att ta del av en upplevelse. Jag har full förståelse för varför många av er därute vill bli utmanade av era spel, känslan av att åstadkomma något när man besegrar en riktigt tuff boss är en härlig sådan och om ni tycker om att jaga den så är det bara mer heder åt er.
Jag däremot, spelar inte på samma sätt. Utmaning är absolut välkommet men min tid är så pass begränsad att jag sällan har tid att spendera 40 försök på en enda boss. Istället brukar jag fokusera på att få besöka en värld helt olik den jag vanligtvis lever i och jag vill hellre utforska än utmanas när det kommer till kritan. Det har blivit lite tabu att inte gilla svåra spel och om någon inte uppskattar de svåraste spelen på marknaden är det för att ”de inte fattar grejen” eller helt enkelt ”är för dåliga spelare”.
Detta tycker jag rent ut sagt är skitsnack. Alla spelar vi av olika skäl och vissa vill bli utmanade, andra vill hellre avnjuta en upplevelse. Därför har jag behövt timmar av mental förberedelse för att kunna recensera Dark Souls II: Scholar of the First Sin. Dark Souls II är allmänt känt som ett av de mest utmanande spel som släppts i modern tid och jag var av förståeliga skäl skeptisk när jag slog mig ned i soffan för att inleda min resa.
Efter en inledande filmsekvens och efter att jag har fått skapa min karaktär (som av en slump påminner en hel del om Geralt från The Witcher-serien) möter jag ett gäng gamla damer som varnar mig om vad som väntar på min resa. Därefter lämnar jag deras hydda, möter på ett stort troll och blir ihjälslagen. När jag kommer tillbaka till spelet har jag fått en märklig grön färg och sedan upprepar jag exakt samma procedur ett flertal gånger. Kort därefter inser jag att jag kanske borde ha valt en annan dörr från häxornas stuga, som leder till en mer traiditionell genomgång av spelets kontroll och mekanik.
De fiender jag nu möter kan fortfarande slå ihjäl mig på ett par ögonblick om jag inte är försiktig men efter mina dunster med det groteska trollet känns dessa motståndare betydligt enklare att hantera. Jag genomför en stor del av “träningsläget” och känner att det ändå går ganska bra. Tills jag ska klättra ned för en stege, missar den och faller till min död och därför måste börja om igen, vill säga.
Det är någonstans här som jag inser att snacket kring Souls-serien verkligen stämmer. Här finns det inget utrymme för handhållande utan jag är lämnad själv till att undersöka spelmekaniken och världen runtomkring mig. Har jag råkat använda några av mina helande drycker då jag helt enkelt tryckt på en knapp för att se vad den gör? Synd för mig. Vill jag experimentera mitt under en strid med den enklaste fiende? Då åker jag på stryk som om det inte fanns någon morgondag.
Så fortsätter det i vad som känns som oändligt många timmar. Jag blir dominerad så hårt att jag börjar misstänka att jag befinner mig i “Fifty Shades of Grey” och nederlag går snabbt från att vara just ett nederlag till att kännas som vardagsmat. Jag tar mig fram med små, stapplande steg och jag tvingas spela om långa sträckor ett flertal gånger på grund av min egen oförsiktighet samt spelets totala respektlöshet för min tid.
När jag kommer fram till första bossen upptäcker jag dock något. Jag inser plötsligt att jag har blivit betydligt bättre på spelet. Missförstå mig rätt, bossen gör ändå processen kort med mig på en tid som skulle göra MMA-fightern Ronda Rousey stolt. Men det känns inte lika hopplöst längre.
Så fortsätter det genom spelet. Sakta men säkert blir jag bättre och steg för steg lär jag mig vad olika föremål är till för (tack internet!) samtidigt som jag inser att jag faktiskt tycker om Dark Souls II. Jag känner mig extra nöjd med mig själv när jag får veta att denna nyversion inte bara innehåller förbättrad grafik, högre bilduppdatering och tre expansioner utan att själva spelet är omgjort till viss del. Fiendeplaceringen har gjorts om sedan originalversionen och vissa fiender har till och med bytts ut mot starkare ersättare.
Dark Souls II är ett spel som med största sannolikhet kommer att våldföra sig på dig så hårt att du ger upp. Jag var så nära hjälplöshet man kan komma men jag tvingade mig själv att spela vidare. Inledningsvis eftersom jag måste recensera spelet men även för att jag vägrar låta mig bli besegrad av digitala varelser skapade av polygoner från ett gäng sadistiska japaner.
Jag har inte ändrat åsikt. Jag älskar fortfarande inte svåra spel. Dark Souls II har inte vunnit min kärlek men det har vunnit min respekt.
Största +
Brutalt utmanande
Mängder med material
Fantastisk fiendedesign
Största –
Brutalt utmanande
Inget för dig som saknar tålamod
Be the first to comment