Wolfenstein: The New Order släpptes för lite mer än ett år sedan och står sig fortfarande som en av de bästa shooters som släppts på senare år. Att få återse klassiske actionhjälten B.J. Blazkowicz och dessutom få en riktigt välskriven berättelse gjorde spelet till en oväntat gripande och spännande upplevelse. Ett år senare är Blazkowicz tillbaka igen, denna gång i en berättelse som utspelas före The New Order och som dessutom faktiskt inkluderar slottet Wolfenstein.
Trots min längtan efter att få återbesöka den markabra värld som svenska Machine Games snickrat ihop blir jag inledningsvis besviken. Det största problemet med The New Order var och är dess inledande uppdrag, som var generiskt och tråkigt. Det är först efter ett par timmar som spelet verkligen tar fart. Tyvärr verkar det som att utvecklarna inte har lärt sig sin läxa då inledningen i The Old Blood är ännu svagare.
Efter ett misslyckat försök att infiltrera slottet Wolfenstein finner sig B.J. fast i ett nazistfängelse kontrollerat av män i enorma, mekaniska rustningar och halvmekaniska hundar. Att utan vapen smyga sig genom detta fängelse är bland det mest frustrerande jag stött på i spelväg på länge. Vakterna verkar ha en synförmåga värdig självaste Superman och hur försiktig jag än är blir jag snabbt upptäckt och skjuten i småbitar. Detta uppdrag fick mig att stänga av i ren ilska ett flertal gånger innan jag lyckades ta mig vidare.
Därefter händer det dock något och precis som i fallet med The New Order öppnar The Old Blood upp sig och blir något helt annat. Jag får plötsligt en arsenal att leka med och även om smygande fortfarande välkomnas är det upp till mig om jag vill vara försiktig eller rusa in med dubbla automatvapen i högsta hugg. Wolfenstein: The Old Blood går från en seg, irriterande upplevelse till en explosionsfylld actionfest snabbare än jag hinner säga ”Stallone” och jag minns plötsligt varför jag älskar föregångaren.
The Old Blood är som en fristående expansion en kortare upplevelse än huvudspelet The New Order. Efter drygt 6-7 timmar är jag färdig och kan se eftertexterna rulla. Med en prislapp på blott 199 kronor är detta dock inget att klaga på och det finns dessutom underhållande extramaterial att roa sig med.
Längden på The Old Blood är alltså inget problem. Däremot finns det andra delar som jag är mindre nöjd med. Det jag saknar främst är det fokus på berättelsen som fanns i föregångaren. Det finns så klart en handling i The Old Blood men den tar inte lika stor plats som i The New Order och känns inte alls lika välskriven eller intressant. Många av mina favoritkaraktärer finns av förklarliga skäl inte med utan B.J. lämnas praktiskt taget själv till att hålla ställningarna. Detta gör han förvisso med bravur men jag saknar de charmiga sidokaraktärerna från The New Order.
Som kompensation erbjuder spelet andra höjdpunkter. När äventyret tar ett rejält kliv in i det övernaturliga och börjar bjuda mig på brinnande zombie-nazister kan jag inte låta bli att dra på smilbanden och kasta mig hejdlöst in i striden framför mig. Nivådesignen är även denna gång utomordentlig och jag bjuds på en lång rad varierande miljöer som ständigt gör mig nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn.
Överlag har Machine Games förvaltat arvet från sin egen föregångare väl. Wolfenstein: The Old Blood är ett klockrent komplement till det fantastiska huvudspelet och även om det i slutändan inte riktigt lever upp till samma nivå som The New Order är jag ändå glad över att få spendera mer tid med B.J. Blazkowicz.
Största +
Zombie-nazister blir aldrig omodernt
B.J. är fortfarande en klockren huvudkaraktär
Största –
Fängelsenivån är tortyr på mer än ett sätt
Handlingen är inte lika stark
Be the first to comment