(OBS, denna recension innehåller vissa spoilers från tidigare delar i Arkham-serien.)
The Joker är död. Efter att ha satt skräck i Gotham City under åratal har Clownprinsen till slut stupat. Hans kropp tog stryk efter Titan-giftet han injicerades med i Arkham Asylum och händelserna i Arkham City tog kål på honom en gång för alla. Efter Jokers bombastiska avsked får jordlivet har Gotham City varit en sprängladdning som bara väntar på att explodera. Frågan har bara varit vem som skall tända stubinen?
Batman: Arkham Knight inleds på ett väldigt anonymt sätt. Vi får följa en poliskonstapel som är på väg till sitt favoritfik för att ta en värmande kopp kaffe. Det hela känns stillsamt och nästan harmoniskt. Denna känsla blir dock kortvarig då Scarecrow snart träder in på scenen i sin stora återkomst. Han hotar att täcka hela Gotham med sin skräckgas och råder hela staden att evakuera. En kort tid senare är detta precis vad som har hänt och Gothams poliskår står ensamma kvar i en stad där brottslingar kan löpa amok. De är dock inte helt ensamma, de har Batman.
Arkham Knight bygger vidare på det mästerliga upplägg som utvecklarna Rocksteady har baserat sina två föregångare på. Batman är fortfarande en mästare på närstrid och smygande samtidigt som han har en rejäl uppsättning prylar till sitt förfogande. Stridssystemet känns bättre än någonsin med nya rörelser, attacker och animationer samtidigt som Bruce Waynes alter ego även har lärt sig några nya knep när det gäller att ta sig fram genom staden.
Den stora nyheten i Arkham Knight är att Batmobilen för första gången tar stor plats i både handling och spelmekanik. Designmässigt påminner den om en blandning mellan Tumblern från Christopher Nolans filmer och den klassiska Tim Burton-bilen. Med denna kan Batman snabbt ta sig runt i Gotham och när fienderna hopar sig kan den med ett enkelt knapptryck förvandlas till en fullfjädrad stridsvagn. Den största nackdelen med Arkham Knight är att striderna i bilen aldrig blir fullt lika underhållande som resten av spelet. Det är fortfarande vansinnigt roligt i nio fall av tio men ibland blir det lite överdrivet.
Att ett otroligt underhållande spelmoment är den svagaste delen i spelet talar en hel del för hur mästerligt Rocksteady har valt att knyta ihop säcken på denna serie. Handlingen återkopplar på olika sätt till samtliga delar som kommit tidigare och stort fokus läggs denna gång på Batmans eget psyke. Utan att avslöja för mycket är det flera händelser från de tidigare spelen som kommer tillbaka och spökar. Fiender återvänder och Batman tvingas stå till svars för många val han har gjort.
Den mänskliga delen av berättelsen är spelets kanske allra starkaste sida där Kevin Conroy som vanligt är fullkomligt perfekt i rollen som Batman och lyckas förmedla karaktärens nästan fantatiska besatthet av att göra allt som står i hans makt för att rädda staden, kosta vad det kosta vill. Samtidigt är Troy Baker stabil som alltid i ett flertal roller och han blåser bland annat liv i den mystiske Arkham Knight.
John Noble är härligt kuslig i rollen som Scarecrow och hans monotona, brummande röst passar karaktären som hand i handske och lämnar en obehaglig känsla efter varje levererad replik. Bäst av alla är dock Jonathan Banks, för många mest känd från Breaking Bad, som spelar James Gordon. Gordon får mer utrymme den här gången än i de tidigare delarna och hans lojalitet mot Batman sätts på prov rejält under spelets gång. Även Gordons dotter Barbara, även känd som Oracle, får betydligt mer spelrum denna gång tillsammans med sidokaraktärer som Robin, Nightwing och Catwoman.
Det som är kanske allra mest beundransvärt är att Rocksteady på något sätt lyckas ge alla dessa karaktärer sin egen stund i rampljuset. Mindre skurkar som Firefly och Man-Bat dyker upp vid olika tillfällen och levererar spännande sidouppdrag tillsammans med tungviktare som Two-Face och The Riddler. Känslan av att faktiskt vara Batman och kämpa för att beskydda Gotham är mer påtaglig än någonsin tidigare och det känns verkligen som att jag klivit rakt in i serietidningen.
Denna känsla förstärks ännu mer av själva Gotham City. Stadens design hamnar någonstans i gränslandet mellan Steampunk och futurism och neonskyltar trängs med upphöjda tågbanor och industriområden. Det ständiga regnet lägger sig över staden som ett fuktigt täcke av hjälplöshet och ångest, med Batman som enda ljuspunkt. Som ett fan av Batman i alla inkarnationer är det svårt att inte le med hela ansiktet när jag genom handkontrollens hjälp förvandlas till den hjälte jag sett upp till sedan jag var liten.
Jag skulle kunna fortsätta denna recension i all oändlighet för att försöka beskriva det storverk som Rocksteady har skapat. Jag skulle kunna berätta om den gripande handlingen som skickar mina känslor åt alla möjliga håll, eller om skräcken som uppstår när jag stötte på Man-Bat för första gången. Jag vill applådera Rocksteady för deras förmåga att ständigt leka med spelarens sinnesnärvaro genom ett gäng psykologiska knep och för deras bedrift att skapa ett av de grafiskt mest tilltalande spel jag någonsin har vilat ögonen på.
Men mest av allt vill jag bara avsluta denna recension så att jag ska kunna återvända till Gotham City. Det må vara en dyster stad som ligger på gränsen till att krossas en gång för alla, men det är en stad jag aldrig kommer vilja lämna. Varför? För att jag är Batman!
Största +
Fantastisk spelvärld
Spelmekaniska nyheter
Handlingen och skådespelarna imponerar
Största –
Vissa bilstrider blir lite väl röriga emellanåt
Förr eller senare tar spelet slut
Be the first to comment