(Då Life is Strange är ett episodbaserat spel som kommer att släppas i fem delar har vi beslutat att inte sätta betyg på varje enskild episod. Ett fullständigt betyg kommer istället först när samtliga episoder har recenserats.)
Den tredje episoden av Life is Strange slutade på ett hjärtskärande och chockerande sätt. Vår hjältinna Max fick på allvar se vilka konsekvenser hennes tidsresande har, även när hon försöker göra gott.
En bra bit av den fjärde episoden spenderas genom att låta Max hantera det som har hänt, vilket leder till spelets hittills bästa scener överhuvudtaget. Life is Strange fungerar bäst när det fokuserar på relationen mellan Max och Chloe och utvecklarna Dontnod tar verkligen vara på detta under den första akten i den fjärde episoden.
Efter några tårdrypande scener riktas fokus tillbaka på mysteriet med Rachel Ambers försvinnande och för första gången på länge känns det som att det verkligen tas några rejäla kliv framåt här. Tidigare har själva mysteriedelen hamnat lite i skymundan men nu är strålkastaren alltså tillbaka på den huvudsakliga berättelsen.
Överlag fungerar det också riktigt bra och samtidigt som Max och Chloe hittar fler ledtrådar kring vad som har hänt i Arcadia Bay tätnar mystiken ytterligare. Det hela avslutas med en twist som känns lika delar överraskande som förvirrande och jag är nyfiken på att se hur detta ska förklaras i den femte och sista episoden.
Samtidigt får vi fler blickar från framtiden och vad som är på väg att hända. Den underliga tornadon verkar dra allt närmare och flera oförklarliga naturfenomen dyker upp. Exakt hur dessa kommer att spela in i den sista delen och det övergripande narrativet är svårt att säga men Dontnod håller mig på helspänn även genom denna episod.
Om episodens första akt är ett renodlat karaktärsdrama med några oväntade teman är resterande timmar mer av ett klassiskt mysterium. De rena spelmekaniska delarna fungerar bättre än någonsin och även om en särskild scen mynnar ut i för mycket ”trial and error” vägs detta upp av en sekvens som faktiskt tvingar mig att tänka efter lite. Det är inga hjärnskrynklande pussel direkt men det är ändå ett välkommet tillskott som dessutom för handlingen framåt.
De två senaste Life is Strange-episoderna har slutat med väldigt dramatiska scener och det gör som sagt även denna del. Saker och ting ställs på sin spets och bygger upp inför den stora finalen som är på gång. Dock hade jag föredragit om episoden slutat en dryg halvtimme tidigare, då vi får ta del av en av seriens klart starkaste scener. Istället fortsätter episoden fram till vad som blir en mer renodlad ”cliffhanger”. Inget fel med detta men jag personligen hade hellre sett att denna sekvens sparats till den sista episoden.
Jag har påpekat ett flertal gånger under seriens gång att ansiktsanimationer och liknande behöver jobbas på och Dark Room är inget undantag. Jag har dock lärt mig att acceptera att karaktärerna ser ut som dockor i utan några större möjligheter för ansiktsuttryck men det stör mig fortfarande.
Däremot tycker jag att manusförfattarna har tagit sig i kragen rejält och dialogen känns betydligt mer trovärdig än i tidigare delar. Detta gäller framförallt i episodens första akt, som återigen kan vara seriens absoluta höjdpunkt. Hannah Telle och Ashly Burch har vuxit in i rollerna och delar ett par smått fantastiska scener med varandra.
Dark Room är den bästa episoden av Life is Strange hittills och även om den inte träffar mitt i prick hela tiden innehåller den ändå spelets bästa delar samtidigt som den undviker de spelmässiga lågvattenmärken som funnits i de tidigare episoderna. Nu väntar jag otåligt på den avslutande delen i berättelsen om Max och Chloe.
(Samtliga bilder i denna recension är tagna direkt ur spelet med hjälp av Screenshot-funktionen. De har inte på något sätt redigerats i efterhand.)
Be the first to comment