Inför lanseringen av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain var jag övertygad om en sak: Oavsett hur bra spelet visade sig vara skulle det aldrig kunna leva upp till hypen och berättelserna som skett bakom kulisserna mellan Hideo Kojima och Konami skulle säkerligen vara betydligt mer spännande.
Det drama som har avslöjats under de senaste månaderna mellan spelföretaget och den excentriske Kojima har pekat på stora sprickor i dess relation. Spelvärlden rasade över att Konami plockade bort Kojimas namn från spelets omslag och mycket annat, samtidigt som jag själv börjat undra över exakt vad Kojima själv sysslat med då utvecklingen av The Phantom Pain har tagit väldigt lång tid och enligt uppgifter kostat enorma mängder pengar. All heder till Kojima som inte tummar på sin vision men någonstans har jag ändå haft förståelse för företaget som får stå för notan.
Hur som helst, The Phantom Pain är nu här och efter att ha spenderat drygt två veckor med spelet kan jag konstatera att det inte riktigt är det odödliga mästerverk som många hoppats på. Däremot är det utan tvekan ett av årets mest kompromisslösa, välfyllda och bästa spel.
Det bör sägas att om du inte är bekant med serien sedan tidigare kommer du ha svårt att hänga med i vad som händer när spelet börjar. The Phantom Pain förlitar sig på förkunskaper från de delar som släppts tidigare och har du inte spelat prologen Ground Zeroes eller PSP-spelet Peace Walker lär du klia dig fundersamt i huvudet och undra vad som egentligen pågår emellanåt.
Handlingen tar dock betydligt mindre plats än i föregående titlar och efter ett par timmars spelande hamnar fokus istället på själva spelmekaniken. Handlingen återkommer i full kraft först långt senare i äventyret. Detta är dock inte på något sätt något negativt. Ett av mina stora problem med tidigare MGS-spel (förutom det ursprungliga Metal Gear Solid) har varit just att handlingen tagit så pass stor plats. Filmsekvenser på över 30 minuter har inte varit något direkt överraskande och narrativet har gång på gång slagit knut på sig självt.
Därför är det uppfriskande att nu få ta del av raka motsatsen, alltså ren och skär spelglädje. Spelmekaniken och innehållet i The Phantom Pain är nämligen rent häpnadsväckande. Det finns så mycket material här att det med enkelhet skulle kunna täcka flera hela spel och förmågan att verkligen spela på mitt sätt genomsyrar hela upplevelsen.
Fokus ligger som vanligt på smygande. Big Boss är en hejare på att ta sig fram oupptäckt och det är helt klart fördelaktigt att undvika konfrontationer i så stor utsträckning som möjligt. Problemet är att jag som spelare ärligt talat inte är särskilt bra på att smyga. Alltsom oftast blir jag upptäckt av en vakt som jag har missat och då brakar helvetet lös på allvar. Vakter flockas omkring mig, tar skydd och försöker flankera mig. Det är fiende-AI när det är som allra bäst.
Samtidigt känner jag aldrig att hoppet är förlorat när jag blir upptäckt. The Phantom Pain fungerar nämligen lika ypperligt väl som en tredjepersonsskjutare som ett smygspel. Visst, det är betydligt mer utmanande att skjuta mig genom nivåerna men det är likväl ett fullt godkänt alternativ.
Genom spelets gång får jag tillgång till olika kompanjoner, som hunden DD, krypskytten Quiet och flera andra. Dessa hjälper mig under uppdragen på olika sätt och genom att även utföra sidouppdrag får jag belöningar som hjälper mig att bygga upp min Mother Base.
Just Mother Base står för den andra stora delen i spelupplevelsen. Här får jag nämligen skapa min egen armé och militäranläggning. Genom att samla resurser ute på slagfältet kan jag utveckla min bas med nya plattformar och grupper som i sin tur ger mig tillgång till nya vapen och andra föremål. Det hela är så djupt att hälften vore nog men samtidigt har Kojima och hans team fått det hela att kännas alldeles perfekt.
Den största nackdelen med The Phantom Pain är egentligen att upplevelsen lätt kan kännas överväldigande. Jag får nya element av spelmekaniken kastade över mig i vad som känns som en aldrig sinande ström och ibland känns det nästan som att jag vill gå över till något enklare.
Men det är samtidigt här strykan i The Phantom Pain ligger. Spelet må kräva mycket av mig som spelare men jag får minst lika mycket tillbaka. Jag har sällan stött på en titel som är så totalt kompromisslös i sin vision och som dessutom får alla bitar att falla på plats.
Inledningsvis var jag osäker på om jag skulle uppskatta The Phantom Pain, än mindre älska det. Efter X antal timmar kan jag dock konstatera att jag hade fel. Om detta faktiskt visar sig vara Hideo Kojimas sista MGS-spel kan han och hans team vara stolta över att de lämnar serien med flaggan i topp. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain står sig nämligen som seriens kanske allra bästa spel och en av årets största spelupplevelser.
Största +
Friheten att spela på mitt sätt
Djupet är nästintill oändligt
Att spelet klarar av 60 bildrutor per sekund känns som svartkonst
Största –
Kan kännas överväldigande
Viss tvivelaktig karaktärsdesign
Be the first to comment