Efter förra årets besvikelse med Assassin’s Creed Unity är det upp till bevis för Ubisofts lönnmördarserie. Unity led svårt av mängder av buggar, ett flerspelarläge som kändes påklistrat och av att det helt enkelt kändes för ambitiöst för sitt eget bästa. Huvudkaraktären Arno hamnade i samma fack som Connor Kenway och var på tok för tråkig och kändes mer som en kärlekskrank snorunge.
Nu när Syndicate är här är jag födmodligen inte ensam om att vara aningen skeptisk. Har Ubisoft lärt sig av sina misstag eller är Syndicate en upprepning av förra årets missar och det slutgiltiga tecknet på att serien har stagnerat?
Jag är lika delar överraskad och nöjd med att kunna säga att Assassin’s Creed Syndicate inte bara är flertalet gånger bättre än Unity, det är dessutom ett av de bästa spelen i serien överhuvudtaget. Ubisoft har tagit sig i kragen och levererat ett spel som är kul att spela, har två starka huvudkaraktärer och den kanske bästa staden hittills i seriens historia.
Syskonen Evie och Jacob Frye är två lönnmördare som i spelets inledning bestämmer sig för att frångå de order de har fått från sina ledare. Istället för att gömma sig ute på den brittiska landsbygden väljer syskonparet att vända hem till London, en stad där lönnmördarorden är nästintill utrotad av tempelriddarna.
Tillsammans med en liten grupp allierade börjar Evie och Jacob att kämpa för att befria London en gång för alla, dock på väldigt olika sätt. Jacob står i fokus under den större delen av spelets kampanj och han är definitivt duons muskler. Han anser att det bästa sättet att frigöra staden från Tempelriddarna och deras gatugäng är att helt enkelt starta ett eget. Genom den långa kampanjens gång jobbar Jacob med att bygga upp sitt gäng som han valt att kalla “The Rooks” samtidigt som Evie har ett mer subtilt tillvägagångssätt.
Evie är den mer renodlade lönnmördaren av de två och många av hennes uppdrag fokuserar mer på smygande. Det är lite synd att Evie inte får ta större plats i de handlingsdrivna uppdragen då hon överlag är den mer intressanta karaktären av de två. Alla som har en bror eller syster lär dock le igenkännande åt de ständigt gnabbande syskonen, som begåvats med såväl underhållande som välskriven dialog.
Handlingen i AC-spelen har snurrat till sig rejält genom åren främst på grund av framtidselementen. I Syndicate hålls dessa scener till ett absolut minimum, precis som i Unity. De få delar vi får av denna berättelse hjälper dock till att föra historien framåt betydligt mer än i förra årets upplaga.
Spelmekaniskt sett behåller Syndicate “parkour upp”- och “parkour ner”-funktionen från Unity men här fungerar det faktiskt ännu bättre. Tillsammans med en ny änterhake är det roligare än någonsin att ta sig fram över Londons takåsar. Änterhaken kan användas för att snabbt ta mig upp för lodräta husväggar eller för att skapa linor mellan två byggnader. Den är ett otroligt välkommet tillskott som bidrar mer till förändringar i spelmekaniken än jag först väntat mig.
Ett annat trevligt tillskott är ökat fokus på att ta sig fram med hjälp av häst och vagn. Det är lekande lätt att stjäla första bästa vagn och förvandla spelet till Grand Theft Horse. Faktum är att de flesta offer du skördar i Syndicate lär vara på grund av häst och inte kniv. Detta är i vilket fall som helst en välkommen funktion som gör det roligare och enklare att ta sig fram i London.
På tal om just London är detta som sagt en av de absolut bästa spelvärldar som Ubisoft någonsin skapat. Tillsammans med Rom från AC Brotherhood är London den klart bästa lekplatsen för lönnmördare hittills. Högs skorstenar blandas med breda gator, trånga gränder och Themsen som sträcker sig tvärs genom kartan. Att min hemliga bas numera är placerad på ett tåg som ständigt är i rörelse skadar inte heller.
Trots att Syndicate leds av ett syskonpar har samarbetsläget från Unity plockats bort. Faktum är att spelet saknar flerspelarläge helt och hållet. Jag är förvisso ett fan av seriens “klassiska” flerspelarläge som senast dök upp i Black Flag. Med det sagt gör det inget att flerspelarlägen har skrotats då jag främst ser AC som en enspelarupplevelse.
Och det ordet sammanfattar faktiskt Syndicate bra. Det är en riktig upplevelse att utforska London och slita makten från tempelriddarna ett område i taget. Lägg till två charmiga huvudkaraktärer, spännande historiska bifigurer som Charles Darwin och Alexander Graham Bell samt underhållande tillskott som änterhaken och du har ett av de bästa spelen som någonsin burit namnet Assassin’s Creed.
Största +
London!
Två välskrivna huvudroller
Änterhaken är vansinnigt underhållande
Största –
Lite för stort fokus på Jacob i huvudkampanjen
Mikrotransaktioner finns kvar
Be the first to comment