Årets spel 2015
Life is Strange har kanske inte levererat en genomgående fantastisk upplevelse under året och det har inte heller varit det som plockat hem det högsta betyget i slutändan. Vad det däremot har gjort är att få mig att agera och reagera på ett sätt som få andra spel har gjort. På ytan kan Life is Strange framstå som ett simpelt mysterium med övernaturliga inslag när hjältinnan Max får kraften att kontrollera tiden.
Den som hängt med genom episoderna har dock funnit så mycket mer. Mysteriet med Rachel Ambers försvinnande och Max ovanliga förmågor får snabbt spela andrafiol genom stora delar av berättelsen. Fokus hamnar istället på relationen mellan Max och hennes barndomsvän Chloe. Genom de fem episoderna får vi se de forna vännerna närma sig varandra på nytt och deras vänskapsband stärks allt mer under deras resa.
Det är inte svårt att tolka deras relation som något mer än bara vänskaplig men utvecklarna Dontnod säger det aldrig rakt ut och undviker därmed billiga sexuella anspelningar och liknande. Dialogen må vara lite stel och krystad emellanåt men relationen mellan Max och Chloe känns alltid äkta och värmer mig ända in i själen.
Life is Strange har inte den snyggaste grafiken, inte det bästa manuset eller den bästa spelmekaniken. Däremot har det så mycket hjärta att jag har svårt att sätta ord på hur mycket jag älskar spelet. Jag älskar det trots dess många brister och även om 2015 har gett oss upplevelser som Ori and the Blind Forest, Batman: Arkham Knight, The Witcher 3 och Halo 5 är det ändå alltid Life is Strange som jag kommer tillbaka till.
Min resa genom Arcadia Bay är en som kommer att finnas med mig för alltid och jag älskar spelet så mycket att jag förmodligen aldrig kommer att spela det igen. Den första genomspelningen var min upplevelse där mina val påverkade vad som hände sen. Det vill jag aldrig ändra på.
Jag tvingades till många svåra val men det enklaste valet är att utse Life is Strange till Årets Spel 2015.
Be the first to comment