Efter att ha tvingats till flera svåra val i This War of Mine kände jag mig både känslomässigt och spelmässigt utmattad. För att återhämta mig startade jag istället upp det turordningsbaserade strategispelet The Banner Saga, som jag länge har varit nyfiken på.
Nu, flera timmar senare, är jag i om möjligt ännu sämre skick än innan. The Banner Saga må skilja sig rejält från This War of Mine sett till spelmekaniken men när det gäller svåra val, ångest och ond bråd död har de båda titlarna mer gemensamt än man kan tro.
The Banner Saga utspelas i ett forntida land som påminner en hel del om Skandinavien under vikingatiden. Skillnaden är att världen har invaderats av groteska monster samtidigt som solen har slutat röra sig. Jag tar kontroll över två olika grupper som består av en blandad skara karaktärer. Såväl människor som jättefolket Varl befolkar denna värld och i spelets inledning råder en skakig allians mellan de båda raserna.
Berättelsen presenteras i en fantastisk handritad stil som påminner om de animerade Disney-filmerna från 50-talet och har även en hel del gemensamt med Don Bluths animeringsstil. Jag introduceras för en rad minnesvärda karaktärer som jag snabbt fattar tycke för och när det vankas strid gör jag mitt bästa för att skydda dem.
Problemet är att om jag misslyckas är karaktärerna borta. Döden är ständigt närvarande i The Banner Saga och även om jag lyckas ta mina krigare levande ur strid kan de likaväl stupa utanför slagfältet. Den ena halvan av The Banner Saga består av ganska traditionella turordningsbaserade strider. Ett klassiskt rutnät målas upp där jag och min motståndare turas om att göra våra drag. Allteftersom mina karaktärer blir starkare och stiger i rank får de nya förmågor och attacker att använda.
Striderna är alltid underhållande men tillhör ändå spelets svagare delar. Vissa konfrontationer har en tendens att dra ut på tiden lite för mycket och det händer väldigt ofta att mina fiender gaddar ihop sig mot en enda av mina karaktärer för att minimera dess hälsa på bara ett par attacker. Djupet som finns i exempelvis XCOM eller liknande titlar saknas och striderna känns aldrig riktigt lika nyanserade.
Spelets andra halva är betydligt mer engagerande. Här färdas jag med min lilla grupp av människor och Varl genom en värld där solen aldrig går ned men där fara lurar kring varje hörn. Det är i princip omöjligt att inte dra paralleller till klassiker The Oregon Trail då jag titt som tätt ställs inför flera svåra val. Ska jag ta med mig en stackars överlevare som går hungrig eller ska jag lämna honom för att kunna avvara mer mat till de som redan färdas med mig? Vid ett överfall där en av mina karaktärer är nära att bli nedhuggen av fiender, ska jag knuffa henne ur vägen och riskera en annan karaktärs liv eller ska jag nöja mig med att ropa ut en varning?
Denna typ av val och detta täta upplägg är det som gör The Banner Saga så unikt. Kombinationen av turordningsbaserade strider och ett narrativ där mina val formar berättelsen skapar en upplevelse som egentligen inte påminner om något annat. När eftertexterna rullar minns jag de tuffa strider jag har utkämpat men även de vänner jag har förlorat under resans gång. Det bästa jag kan göra för att hedra deras minnen är att fortsätta framåt och aldrig ge upp.
Största +
Otroligt gripande berättelse
Fantastisk grafisk stil
Fler svåra val än jag klarar av
Största –
Striderna kan bli lite utdragna
(Vi på X1Sverige har ändrat vårt betygssystem och använder inte siffersatta betyg längre. Mer information kring detta hittar ni här.)
Be the first to comment