Tv-spel och grabbkulturen

En fråga: när jag ber dig beskriva språket som används inom online spelande, hur skulle du nyansera det? En snabb sökning genom alla de nuvarande sociala medierna skulle beskriva det som fullt av svordomar, skällsord, samt verbala övergrepp mot diverse familjemedlemmar, både sexistiska och vulgära sådana.
Följdfråga: hur föreställer du dig det här ”trollet”? Här säger den populära åsikten en ”tolvårig liten kille som sitter i mammas källare och känner sig kaxig eftersom man är skyddad över internet”. Bara beskrivningen i sig är förolämpande.
Hade jag personligen fått frågan för tio år sedan så hade jag beskrivit språket som; civiliserat, artigt, aningen grammatiskt inkorrekt vid vissa tillfällen, men med en god ton rakt igenom.

Det är jobbigt att växa upp. Vissa har lätt för att hitta en grupp att associera sig med, som de känner en dragning och trygghet till, och andra har det inte lika lätt. Personligen hade jag väldigt svårt att placera mig på en stabil plats, delvis för att jag inte stämde överens med föreställningen om hur ”en grabb” skulle vara. Jag var väldigt öppen och kommunikativ med mina känslor och tankar, något som en kille vanligtvis inte skulle vara. Jag hade snarlika intressen som alla andra, men det blev svårt att bli inkluderad när man redan var utdömd som annorlunda.
I samband med att intresset för tv-spel växte, så växte även klyftan mellan mig själv och gemenskapen.

Medan jag gjorde efterforskning kring olika run-ord som man kunde sammanställa i spelet Diablo II: Lord of Destruction så hittade jag fantastiska kombinationer, men som endast kunde ges åtkomst till om man spelade online. Självkänslan var rätt låg, det var knappt att jag klarade av spelet på egen hand; hur kan man då mäta sig med de som spelade över internet…

En dag tog jag mig i kragen, skaffade ett online-konto, och gav mig ut på internet med en ny karaktär tillsammans med några andra spelare. Jag hade gått med i en spelsession för nybörjare med två spelare på ”level” ett, en på ”level” tre, och en av deras vänner som redan var på 24. En av dem hälsade på mig, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag krystade fram ett ”hej” till svar. En av dem fortsatte sedan med att fråga om alla mina andra karaktärer och jag besvarade med att ”det var min första gång” online så jag hade bara den jag spelade på just då. Hen verkade nästan lite chockerad att jag aldrig hade spelat online tidigare. Hen bad sin vän på högre nivå komma till den första världen där vi befann oss, när hen sedan kom dit gick denne till sitt privata lagringsutrymme. Sedan kom hen fram till mig och slängde ut tre stycken föremål, två rustningar och ett vapen, alla tillhörande ett specifikt set som kunde kombineras.
Jag blev helt ställd, jag hade ingen kompetent respons att ge. Jag tackade artigt nej och sa att de inte behövde ge upp sina egna föremål. Hen besvarade med att säga något i stil med: ”det är lugnt, bara du ser till att hjälpa någon annan ifall de skulle behöva det”. I den stunden hade jag äntligen hittat en gemenskap.

När jag spelade online som mest var omkring skiften från mellan- och högstadiet på grundskolan. Jag satt vid datorn med hörlurar och lyssnade på min mammas 80-tals mix. Kombinationen av exploderande eldklot och Scotch-Disco Band var som Beethoven i mina öron. Vilken session man än gick med så var det alltid en artig ton; ett välkomnande, en inbjudan till gruppen, och riktlinjer till vilken del av spelvärlden som de kämpade i för tillfället. Fanns det flera delmoment som helst skulle avklaras i snabb succession så delade man alltid upp sig smart så att ingen skulle bli utlämnad att få kämpa för sig själv, vem man än var, och vart man än befann sig i världen för tillfället så var man ändå en del av gruppen.
Det var en frälsning att få komma hem från skolan och logga in, bort från allt fotbolls-snack, bort från alla kaxiga kommentarer, bort från mobbingen som fanns överallt. Bort från grabbkulturen.

Spelkulturen är dock inte densamma som den var för i tiden. TV-spelande är inte längre ett socialt-stigma, snarare en status. Förut så var det endast FIFA som var ”coolt”, nu är det även populärt att spela Call of Duty, Halo, även Diablo III fick en boost i populäritet.
Om det beror på den förbättrade grafiken eller överexponeringen i media vet man inte, men resultatet har blivit att man inte längre är utesluten från umgängeskretsen bara för att man har ett intresse för spel. Men det är här som stickan i fingret börjar klia; i och med att spel-kulturen växt och breddat sin målgrupp så har även grabbkulturen nästlat sig in i online spelandet.

Jag kan hålla med om att det fanns en del internettroll när jag var yngre och spelade, men de var 1 på 10 000. Vid ett sådant sällsynt fall så hanterade man det på ett moget sätt och avtalade med varandra att man istället startade en ny session tillsammans. Idag så finns det alltid någon om inte flera i en session.
Det är svordomar och skällsord som flyger höger och vänster. Istället för att vara en del av gruppen så väljer många att agera själviskt och endast tänka på sin egen överlevnad, de som inte klarar sig på egen hand har helt enkelt ”otur”.

Jag har hållit mig väldigt reserverad mot privata spelsessioner ett bra tag efter de fåtal dåliga erfarenheter man fick tidigare, men har successivt blivit bättre på det om enbart för att undersöka hur det ser ut för tillfället. Att spela i grupp har snarare blivit ett socialt experiment för mig, istället för att vara en tillflykt från vardagen.
Under en session av Destiny gick jag med en grupp för att köra Vault of Glass. Vi alla placerade oss vid specifika poster och gjorde allt vi kunde för att försvara dem. De samlade sig tre stycken vid huvudingången, två vid den högra sidan, så jag bestämde mig för att ta den vänstra. Då jag redan hade väldigt starka vapen så kunde jag hålla positionen relativt bra, men blev snabbt överväldigad när jag tappade fokus. Jag bad om hjälp över ljud-chatten och fick en djup suck till svar innan en av dem kom och återupplivade mig.
Det kändes helt fel, jag förstod inte riktigt vad problemet var.

”Jag var ensam att försvara platsen så det är väl inte allt för konstigt att jag inte kan hålla den hur länge som helst?”

Jag lade inte allt för mycket energi på det utan tackade för assistansen och fortsatte kämpa.
Efter att ha klarat av det momentet gick vi vidare in i komplexet till nästa delobjektiv. Återigen placerade vi oss strategiskt för att kunna klara av momenten så snabbt och effektivt som möjligt. Några av våra lagkamrater var inte lika vana vid tankesättet och strategin och råkade därmed dö väldigt ofta. För mig var det inga konstigheter, man springer iväg och återupplivar dem för att sedan springa tillbaka till sin position. Efter några dödsfall hör man återigen den där djupa sucken över chatten: ”på riktigt, kan vi inte bara kicka honom?”

”Kan vi inte bara kicka honom”.

Varför, för att hen inte är lika stark som de andra? För att hen inte har kört nivån lika ofta som de har? Nej, svaret är mycket enklare än så: för att hen inte stämmer överens med föreställning om hur ”en spelare” ska vara.
Istället för att vara en plats för gemenskap har online spelandet blivit en prestigefylld subkultur av den allmänna grabbkulturen. Ska du vara en del av den så måste du uppfylla vissa kriterier, om inte så platsar du inte in och är således inte välkomnad.
Det är bilden som speglas för mig när jag långsamt ser, hur något jag njutit av en större del av mitt liv, utvecklas till det jag försökt fly från lika länge.

Självfallet finns det fortfarande spelare som visar välvilja och laganda, dock har de nu blivit lika sällsynta som internettrollen var för tio år sedan.
Men c’est le vie, och det kommer inte att hindra mig från att bemöta andra spelare med samma artiga, trevliga, dock avsevärt mer grammatiskt korrekta, ton jag alltid bemöt andra spelare med och hoppas att grabbkulturen, med tiden, kan sållas bort.