Få spel har fått mig att känna mig som ett svin lika mycket som The Division. Tro det eller ej men detta är faktiskt något positivt. Efter att ha läst denna text kommer du att förstå varför.
Om du har bott under en sten de senate åren och helt missat det är The Division det senaste storspelet från Ubisoft som även lånar namnet från den numera bortgångne Tom Clancy. Spelets premiss är lika enkel som den är skrämmande trovärdig: under Black Friday-hysterin har någon släppt löst ett virus som spridit sig som en löpeld och skördat miljontals offer.
Stora delar av New York har spärrats av och i princip blivit en enda stor karantänzon där ett fåtal överlevande kämpar för att klara sig genom dagen på olika sätt. I rollen som en specialagent i The Division har jag aktiverats för att bege mig till Manhattan för att rensa upp och ta tillbaka staden från de stridande grupperna.
Vid första anblick är det inget med detta upplägg som känns särskilt nyskapande eller annorlunda från den andra hög av militära skjutare som finns på marknaden. Det var först när en god vän påpekade vissa detaljer som jag började tänka till.
Parallellen till de lönnmördare som aktiveras i The Bourne Identity är inte långt borta.
Jag spelar alltså som en topphemlig regeringsagent som skickats in i en karantänzon för att röja upp bland de överlevande. De vanliga civila som jag stöter på på gatorna i New York rycker ofta undan när jag närmar mig, vissa bönar och ber efter förnödenheter. Spelets datorkontrollerade fiender består av olika grupperingar som strider både mot mig och mot varandra.
Det är här det går upp ett ljus för mig. Min karaktär tillhör de onda! Människorna på Manhattan uppvisar ett extremt agerande eftersom de befinner sig i en extrem situation. Om detta spel hade hetat Half-Life hade min karaktär varit en av de anonyma soldater som skickas till Black Mesa för att radera det hot som heter Gordon Freeman och hade spelet kallats Assassin’s Creed hade jag förmodligen tillhört Abstergo och Tempelriddarna snarare än lönnmördarna.
Utvecklarna Massive från Sverige har på ett nästan osynligt sätt vänt upp och ned på ett traditionellt upplägg utan att skriva spelarna på näsan. Majoriteten av The Divisions spelare kommer säkerligen se sig själva som hjältarna som försöker rädda världen men min personliga tolkning av narrativet är alltså något helt annat. Detta skapar en dynamik mellan mig och mina fiender som gör att jag ser spelet i ett nytt ljus. Istället för den heroiske soldat som jag först framställs som börjar jag mer och mer se mig själv som en skoningslös anonym mördare som fokuserar enbart på mitt uppdrag, inget annat. Parallellen till de lönnmördare som aktiveras i The Bourne Identity är inte långt borta.
Detta är en stor del av anledningen till varför jag känner mig som ett svin när jag spelar The Division. Bortsett från de politiska toner som kan läsas in i denna tolkning är det en ganska normal tredjepersonsskjutare som dock erbjuder en rad intressanta nyheter som gör att det hela känns fräscht.
Det dröjde ungefär en timme innan jag själv förvandlades till en girig opportunist som utan skrupler anfaller spelare på samma sätt som ett lejon ger sig på en ensam antilop.
Loot-systemet bör vara välbekant för alla som spelat Destiny, Borderlands eller framförallt Diablo. Olika färger används för att visa hur pass sällsynt, och som direkt följd oftast hur kraftfullt, ett vapen eller en del av utrustning är. För att få tag på de allra bästa delarna krävs det att ha hög rank och ta sig an de svåraste uppdragen. Inget ovanligt med det. Vad som däremot är relativt ovanligt och dessutom spelets starkaste sida är The Dark Zone.
Majoriteten av spelets karta är en PvE-zon där jag kan stöta på andra spelare i vissa områden men annars är det strider mot datorkontrollerade fiender som gäller. Detta ändras radikalt i The Dark Zone, där det fortfarande finns AI-fiender som är betydligt starkare än vanliga. Samtidigt är The Dark Zone ett fullständigt laglöst område, vilket innebär att jag när som helst kan vända min gevärspipa mot mina kamrater eller andra agenter som utforskar detta avspärrade område.
Samtidigt är jag medveten om att jag alltid kan få en kula i ryggen från någon som är på jakt efter mina hårt förvärvade föremål. Dessa kan nämligen endast fraktas ut ur Dark Zone via helikopter och det är en lång och plågsam väntan från att denna tillkallats tills dess att den anländer. Varje gång jag beger mig till en av de utvalda kontrollpunkterna för att skicka ut mitt loot blir jag snabbt anstormad av andra spelare som har samma tanke.
The Division får mig att känna mig som ett svin mer än något annat spel.
Därefter följer ett par minuter fyllda av paranoia där folk försöker läsa av varandra för att se vem som potentiellt kan välja att öppna eld mot någon annan. Ofta går det hela bra och mina föremål kan fraktas ut säkert men känslan av att någon när som helst kan falla offer för sin egen girighet är ständigt närvarande.
När jag först gav mig in i Dark Zone hade jag bestämt mig för att agera prisjägare och fokusera på att eliminera de andra agenter som vänt sina kamrater ryggen för att roffa åt sig deras föremål. Det dröjde ungefär en timme innan jag själv förvandlades till en girig opportunist som utan skrupler anfaller ensamma spelare på samma sätt som ett lejon ger sig på en ensam antilop.
Som sagt, The Division får mig att känna mig som ett svin mer än något annat spel.
Det finns lite över dussinet huvuduppdrag i The Division som knyter an till handlingen i större utsträckning. Utöver dessa finns det en hel hög av sidouppdrag, föremål att samla och mycket annat. Baser ska uppgraderas, utrustning ska tillverkas och fiender ska skjutas. Det finns ingen brist på saker att göra på väg till spelets maxnivå som inledningsvis är 30. Därefter finns det inte mindre än 99 separata nivåer i Dark Zone-rankingen att jaga, vilket kan sluka många dagar och nätter.
The Divisions huvudsakliga mål har varit att skapa något som närmast kan beskrivas som ett MMO med stort fokus på samarbete och ett djupt PvP-läge. Spelet må brista när det gäller ett tydligt narrativ och intressant karaktärsgalleri men samtidigt är den digitala versionen av ett övergivet New York smått fantastisk. Staden känns verkligen tom och övergiven, med herrlösa hundar som stryker omkring och massgravar tar upp tidigare allmänna utrymmen som parker och liknande. Den dystopiska värld som Massive har skapat kommer till liv med hjälp av en ruskigt välgjord teknisk presentation med bländande vackra ljuseffekter och generationens kanske hittills läckraste rök- och partikeleffekter.
Den klarast lysande stjärnan är i slutändan dock The Dark Zone, som har potential att suga in dig som spelare i flera timmar samtidigt som det sakta men säkert bryter ned dina moraliska skrupler. Vem vet, plötsligt kanske din gruppkollega får tag i det där vapnet som du har letat efter så länge. Då kommer du försöka stå emot frestelsen in i det sista men till slut kommer du att ge med dig.
Då kommer du att känna dig som ett svin också. Och precis som jag kommer du att älska det.
Största +
The Dark Zone är fantastiskt
Vansinnigt läcker presentation
Gott om innehåll
Största –
Det saknas minnesvärda karaktärer
Den övergripande berättelsen är medioker
Be the first to comment