Sherlock Holmes: Crimes & Punishments som släpptes för ett par år sedan var min första kontakt med Frogwares spel baserade på Arthur Conan Doyles legendariska detektiv. Det var också ett smått fantastiskt äventyrsspel där jag verkligen kände att jag fick gnugga mina geniknölar och själv fick dra egna slutsatser.
Att jag har sett fram emot The Devil’s Daughter kan därför ses som en rejäl underdrift. Spelet är nu äntligen här och jag har återigen klivit in i rollen som mästerdetektiven från 221B Baker Street. När det nya spelet inleds är Sherlock Holmes bedrövad, sliten och framförallt uttråkad. Det har gått sin lilla tid sedan han hade ett nytt fall att ta sig an och hans intellekt är i stort behov av stimulans.
Röstskådespelarna känns betydligt mer trovärdiga denna gång
In kliver en ny granne till Holmes och Watson och detta sätter igång en serie händelser som tar Holmes med på sitt kanske största äventyr hittills. Att säga mer om handlingen skulle riskera att förstöra några av de överraskningar som väntar genom spelet så ju mindre sagt desto bättre i detta fall. Dock bör det nämnas att berättelsen och mordgåtorna är väldigt välskrivna och att de är fyllda med spännande sekvenser. Om du dessutom har spelat The Testament of Sherlock Holmes lär det underlätta för att hänga med i narrativet.
Spelmekaniskt sett påminner The Devil’s Daughter en hel del om tidigare delar, framförallt Crimes & Punishments. Jag får fortfarande pussla ihop gåtor och slutsatser, förklä mig för att undersöka främmande platser och granska människor med Sherlocks fenomenala observationsförmåga.
Trots att mycket känns bekant har det samtidigt hänt en hel del. Röstskådespelarna känns betydligt mer trovärdiga denna gång och även om den grafiska presentationen ibland lämnar en del att önska känns det överlag som en mer välpolerad upplevelse. De olika fall som Sherlock tar sig an är varierade och bjuder på sina egna utmaningar. Majoriteten av spelet är relativt stillsamt men mängden snabba actionsekvenser är samtidigt fler än någonsin.
Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter är ett högst njutbart spel som bygger vidare på det koncept som Frogwares finslipat under flera år
Dessa tillhör de svagaste delarna av The Devil’s Daughter och förekommer lite för ofta för att jag ska kunna ha överseende med det. Som tur är kontrar spelet med varierade miljöer och möjligheten att hoppa över vissa sekvenser om du av någon anledning anser dem vara för utmanande.
Mitt största problem med The Devil’s Daughter är att Watson inte får lika mycket utrymme som tidigare. Spelmekaniskt sett gör detta inte så stor skillnad men jag upptäcker ändå att jag saknar honom med jämna mellanrum. Han är inte frånvarande genom hela spelet men med tanke på att han ska vara Sherlocks ständige följeslagare och motpart är det lite trist att han blivit mer av en sidokaraktär denna gång.
Med det sagt är Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter fortfarande ett högst njutbart spel som bygger vidare på det koncept som Frogwares finslipat under flera år nu. Om du är ute efter fler mysterier och mordgåtor med världens mest berömde detektiv gör du helt rätt i att kolla in The Devil’s Daughter.
Största +
Väldesignade fall
Mer sammanhängande berättelse än i förra spelet
Tvingar mig att tänka själv
Största –
Långa laddningstider
För lite Watson
Opassande actionsekvenser
Be the first to comment