Efter flera års väntan och en rad förseningar har Mega Mans andliga uppföljare, Mighty No. 9 anlänt. Redan från start råder det inget som helst tvivel om att detta är ett renodlat Mega Man-spel på alla sätt utom just namnet. Vår nya hjälte Beck påminner inte så lite om den ikoniske blåklädde hjälten och fiendedesignen väcker nostalgiska minnen likaså.
Beck har flera nya trick i ryggsäcken jämfört med Mega Man. Han kan givetvis stjäla bossarnas förmågor efter att de besegrats, glida fram med sin dash-attack och mycket annat. Även om Kenji Inafune och hans team har fyllt spelet med lika många nyheter som klassiska funktioner är spelet stundtals så likt Mega Man att det känns som en ren uppföljare.
När ett gäng robotar skapade av den godhjärtade Doctor White börjar gå bärsärkagång är det upp till Beck, den yngste (och nionde!) roboten i familjen att stoppa sina syskon, som alla har olika specialegenskaper. Låter det bekant? Det är det också.
Röstskådespelarna är också rent horribla och manuset är stundtals fruktansvärt då samtliga bossar börjar spy ur sig hemska ordvitsar baserade på deras olika krafter.
Banorna i Mighty No. 9 är alla väldesignade och varierade både när det gäller till tema och fiender. Jag slåss på brinnande oljeplattformar, under vatten och i herrgårdar för att finna de åtta bossarna. I de tidigare Mega Man-spelen var det oftast just bossarna som var de stora höjdpunkterna och därför ligger ribban högt för Mighty No. 9.
Dessvärre är det egentligen ingen av bossarna som når upp till samma nivåer som de klassiska antagonisterna. Vi får ingen ny Cut Man eller Skull Man denna gång utan en rad bossar vars krafter är baserade på saker som eld, vatten och electricitet. Några av de senare bossarna (som jag förvisso kan möta direkt) är mer kreativa men överlag känns de ganska bleka. Röstskådespelarna är också rent horribla och manuset är stundtals fruktansvärt då samtliga bossar börjar spy ur sig hemska ordvitsar baserade på deras olika krafter.
När jag väl lyckas besegra en boss är det en härligt befriande känsla som jag faktiskt har saknat.
Mitt största problem med Mighty No. 9 är dock att bosstriderna stundtals känns väldigt obalanserade. Nivåerna som leder upp till dem är oftast relativt enkla och går att klara på ett försök eller två. När det blir dags för bossarna går det inledningsvis bra men efter att ha minskat deras hälsa med ett par snäpp börjar de släppa loss starkare attacker som inte helt sällan innebär att jag dör direkt om jag blir träffad.
Jag dör om och om igen och jag blir till slut frustrerad över hur orättvisa dessa konfrontationer känns. Just när jag är på väg att ge upp inser jag att Mighty No. 9 framkallar precis samma känslor som de gamla Mega Man-titlarna gjorde en gång i tiden. Bossarna tvingar mig att lära mig deras rörelsemönster och jag får försöka många gånger innan de faller. När jag väl lyckas besegra en boss är det en härligt befriande känsla som jag faktiskt har saknat.
Trots alla likheter med Mega Man har Mighty No. 9 som sagt ett par intressanta nyheter i rockärmen. Istället för att bara skjuta sina fiender kan Beck sänka deras försvar och lämna dem sårbara. När detta är gjort kan han enkelt glidtackla dem för att absorbera deras energi vilket kan leda till högre poäng eller olika fördelar. Att absorbera fienders energi spelar även stor roll när bossarna besegras då Beck får tillgång till deras krafter.
Dessa nya förmågor känns dock aldrig lika spännande som i Mega Man och inte heller lika användbara. Banorna är utformade på ett sådant sätt att de kan spelas i valfri ordning men detta innebär också att de inte tar del av nyligen förvärvade förmågor på något intressant sätt. Samtliga banor går med lite träning att klara enbart med Becks standardvapen. Det blir förvisso mer utmanande men det är fullt möjligt, vilket tar udden av de upplåsbara vapnen en aning.
Mighty No. 9 är på många sätt en själslig uppföljare till Mega Man. Problemet är att det saknar just själ.
När den huvudsakliga kampanjen är avklarad finns det gott om extramaterial att ta sig an. Det går att spela som Becks partner Call, mängder av utmaningar finns tillgängliga som sätter ens skicklighet på prov och för den som verkligen vill plåga sig finns det även ett flertal högre svårighetsgrader.
På många sätt är Mighty No. 9 ett välfyllt paket till ett överkomligt pris. Känslan jag har efteråt är dock att Inafune och Comcept har sneglat lite för mycket på de gamla Mega Man-spelen. Den nya hjälten är i princip samma karaktär som Mega Man fast med betydligt sämre grafisk design, fienderna känns som skåpmat från seriens glansdagar under 80- och 90-talen och det faktum att bilduppdateringen ibland laggar lämnar ingen god eftersmak.
Hardcore-fans av Mega Man lär svälja Mighty No. 9 med hull och hår men personligen hade jag förväntat mig något mer. Inledningsvis känns det som sagt som en ren uppföljare till Mega Man men i slutändan känns det mer som en simpel kopia som gör allt i sin makt för att framkalla samma känsla som den blå bombarens klassiska äventyr. Under vissa ögonblick är jag tio år gammal igen och spelar Mega Man 2 med mina bästa kompisar men dessa tillfällen är få och långt emellan.
Jag visste inte tidigare hur gärna jag ville ha ett nytt Mega Man-spel. Det är först efter att ha spelat Mighty No. 9 som jag verkligen insett det. Mighty No. 9 är på många sätt en själslig uppföljare till Mega Man. Problemet är att det saknar just själ.
Största +
Det nya systemet för att absorbera fienders energi
Gott om extra innehåll utöver huvudspelet
Bra musik
Största –
Obalanserat
Risig karaktärsdesign
Känns som en simpel Mega man-klon
Be the first to comment