För en gångs skull tänker jag inte inleda en recension av Call of Duty med ett skämt om att serien är lika återkommande som julafton, snökaos eller vinterkräksjukan. Istället tänker jag fokusera på det faktum att serien återvänt till dess skaparstudio Infinity Ward för första gången på tre år.
Efter Advanced Warfare och Black Ops III markerar Infinite Warfare det första spelet i serien som studion har gjort sedan den nya utvecklingscykeln på tre år infördes. Med ett års extra utvecklingstid jämfört med de tidigare spelen borde Infinity Ward kunna leverera något alldeles extra, särskilt med tanke på vilken besvikelse stora delar av Black Ops III var förra året.
I och med Infinite Warfare har Call of Duty-serien till slut tagit serien från sci-fi-inspirerad militärskjutare och klivit ut i rymden för att bli en renodlad science fiction-upplevelse. Det handlar om skjutande på enorma rymdfarkoster skjutande i tyngdlöshet och skjutande i snabba rymdskepp.
Ja, skjutandet står helt klart i fokus även i år och den traditionella Call of Duty-formeln har inte förändrats nämnvärt. Det bjuds fortfarande på spektakulära actionsekvenser där saker och ting exploderar och jag vet att jag förr eller senare kommer behöva hoppa över en avgrund bara för att bli räddad från att falla i sista sekund.
Mallen för Call of Duty-kampanjer har sett likadan ut under flera år nu och även om de nya rymdmiljöerna får det hela att kännas fräschare än kampanjen i Black Ops III kan jag inte släppa känslan av att jag har sett nästan allting tidigare, i andra spel i serien. Tidens tand har visat sig förr men i år känns det extra tydligt att Call of Duty börjar visa svåra symptom av repetitionssjukan.
Kampanjen dundrar på i vanlig ordning och denna gång får jag fajtas mot en ondskefull amiral vid namn Salen Kotch, spelad av allas vår Kit Harrington. Ni vet, mannen från Game of Thrones som inte vet någonting. Han och hans armé av soldater och robotar förklarar krig mot resten av mänskligheten genom en terrorattack i Genéve. Därefter är det upp till mig som Nick Reyes att slå tillbaka och rädda världen.
Berättelsen sträcker sig egentligen aldrig längre än så och den fyller förvisso sin funktion men blir aldrig särskilt spännande. Det är ganska talande för ett spels manus där den mest intressante karaktären är en robot som kallas Ethan, jämfört med alla mänskliga karaktärer. Reyes själv är en av de mest stereotypa huvudkaraktärerna jag någonsin stött på och han hade vunnit priset får ”generic male lead of the year” om det inte varit för Jack Cooper i Titanfall 2.
Det saknas en karismatisk biroll som Jonathan Irons i Advanced Warfare, Jason Hudson från Black Ops eller allas favorit, Captain Price. Vi presenteras istället för ett karaktärsgalleri som täcker upp hela spannet från bleka till jättebleka och det är trist att inte hitta en enda karaktär att förhålla mig till.
Något bättre blir det i Zombies-läget där karaktärerna är betydligt mer uttrycksfulla. SNL-stjärnor som Jay Pharoah och Sasheer Zamata teamar upp med Seth Green och självaste David Hasselhoff för vad som onekligen är det galnaste Zombies-läget hittills. Trots detta är och förblir Zombies den minst lockande delen i Call of Duty för min egen del och även om det helt klart är underhållande att slåss mot de odöda på en intergalaktisk nöjespark tröttnar jag ganska snabbt.
Sedan har vi flerspelarläget, det som länge har varit den viktigaste delen i varje Call of Duty-spel. Efter de senaste årens inkarnationer har vi introducerats för ett betydligt snabbare upplägg där spelare kan springa på väggar, glida över marken, dubbelhoppa och liknande. Infinite Warfare introducerar ingenting som känns helt nytt eller fräscht utan känns nästan mer som en påbyggnad av flerspelarläget i Black Ops III, på gott och ont.
Det positiva är att det läget var spelets klart starkaste del men nackdelen är att Infinite Warfare saknar egen identitet i flerspelarläget. Det är fortfarande fartfyllt och underhållande men när till och med det starka flerspelarläget börjar svikta är det ett tecken på att serien är i drastiskt behov av förnyelse.
Activision har släppt en del av huvudserien Call of Duty varje år sedan 2005 och det börjar märkas. Det är en otrolig bedrift att det har tagit så lång tid men efter 11 år av Call of Duty tror jag att serien skulle må bra av att få vila ett år eller två. Jag skulle också gärna se serien gå tillbaka till sina rötter lite istället för att expandera på alla sätt möjliga. Ett steg tillbaka kan ibland vara det rätta valet istället för två steg framåt.
Största +
Fortfarande audiovisuellt spektakulärt
Jon Snow!
Rymdstrider
Största –
Känns som Call of Duty i rymden men inte mer
Bleka karaktärer
Flerspelarläget börjar kännas upprepande
Be the first to comment