Jag verkar vara i klar minoritet när det kommer till Aiden Pearce, protagonisten från det första Watch Dogs. Den allmänna åsikten är att han är stereotypisk vit man med skrovlig röst som bara är förbannad, endimensionell och tråkig. Allt detta stämmer men jag tycker samtidigt att Aiden Pearce har något klassiskt över sig. Han väcker minnen från klassiska hämnarrullar som Death Wish, Payback och många andra där en ensam hjälte inte skyr några medel för att utkräva sin hämnd. Aiden Pearce må vara tråkigare än de flesta men jag gillar honom ändå.
Detta är mer än jag kan säga om i princip det samlade karaktärsgalleriet i Watch Dogs 2. Det tar mig inte många minuter innan jag inser hur mycket jag avskyr den grupp hipster-hackare som Ubisoft har skapat. Huvudkaraktären Marcus och hans vänner i hackergruppen DEDSEC är outhärdligt klyschiga karikatyrer som framstår som lika trovärdiga hackare som karaktärerna i filmen Hackers från 1995.
Det kastas popkulturella referenser till höger och vänster och det ska tas selfies, det ska fist bumpas och det ska vara ansiktsmasker med LED-lampor kantat av memes, pastellfärger och anskrämlig musik. Den grafiska stilen på delar av Watch Dogs 2 ger mig snabbt huvudvärk och jag börjar nästan förvänta mig att höra ”It’s a Unix system. I know this!” vilken sekund som helst. Det känns som att Ubisofts karaktärsdesigners och manusförfattare har varit så otroligt inriktade på att skapa coola karaktärer som ungdomar kan relatera till att det slagit bakut och blivit en ren parodi.
Den övergripande berättelsen är inte mycket bättre och karaktärsutvecklingen är lika med noll. Marcus och DEDSEC har bestämt sig för att ta sig an ”The Man”, alltså övervakningssystemet ctOS och företaget Blume. Detta eftersom företaget behandlar människor illa och säljer deras personliga information till andra onda typer. Eller något liknande. Jag slutade ärligt talat att bry mig ganska snabbt då karaktärerna och deras ”Fuck the system”-mentalitet gjorde mig smått illamående. Känslan av att dessa ungdomar kämpar för den vanlige människan undermineras också av det faktum att Marcus när som helst kan hala fram ett automatvapen och börja meja ner folk utan att det får några som helst moraliska konsekvenser annat än att jag kanske får lite dåligt samvete för ett ögonblick.
Nej, jag väljer istället att bortse från narrativet och istället utforska Ubisofts andra digitala tolkning av San Francisco efter Driver-spelet med stadens namn som undertitel. Och så fort jag väljer att ignorera det faktum att Marcus är en vandrande reklampelare för hipsters börjar humöret att vända. Denna återgivning av San Francisco är nämligen en alldeles fantastisk lekplats som tillsammans med de nya hackingmöjligheterna göt Watch Dogs 2 till en ganska underbar upplevelse.
Kontrollschemat har finjusterats och ändrats om en hel del sedan föregångaren, bland annat för att göra hackandet mer lättillgängligt. Samtidigt har möjligheterna för att hacka alltså blivit betydligt fler och jag kan nu ta kontroll över i princip allt jag ser i världen. En bil kan med en knapptryckning plötsligt börja backa mitt på motorvägen, en buss kan göra en oväntad högersväng och en helt vanlig fotgängare i staden kan enkelt bli måltavla för såväl polisen som stadens gäng.
Watch Dogs 2 är som allra bäst när jag bara får leva rövare och testa gränserna för spelets artificiella intelligens. Mängden galenskap som jag kan ställa till med genom att bara stå still och använda Marcus mobiltelefon är hiskeligt hög och samtidigt som AI:n överlag är ganska korkad är det otroligt roligt att bara skapa så mycket kaos jag kan.
Watch Dogs 2 innehåller även några av sin genres mest fantasifulla uppdrag. Jag får möjligheten att stjäla en talande bil som verkar vara nära besläktad med KITT för att sedan radiostyra den under en vansinnesfärd genom hela staden bara för att en kort stund senare snubbla över ett uppdrag där jag får hacka mig in hos Ubisoft San Francisco för att stjäla en ny trailer. Utöver detta kan jag köra kart, infiltrera en kyrka som är en illa dold parodi på Scientologi-rörelsen och blåsa rika människor på pengar.
Variationen är smått oslagbar och når stundtals nästan upp till samma klass som uppdragen i GTA V. Watch Dogs 2 har även expanderat onlinemöjligheterna från det förra spelet och även om dessa funktioner hade stora problem under spelets första vecka på marknaden har det nu tagit sig och det är lekande lätt att hacka sig in hos andra spelare för att skapa oreda. Denna funktion finner jag dock ganska irriterande emellanåt då folk har en tendens att hacka mitt spel vid sämsta tänkbara tidpunkt.
Trots allt ont som jag sagt om karaktärerna och manuset finns det dock vissa guldkorn som är värda att uppskatta. Många av de popkulturella referenserna känns lite väl tryckta i ansiktet på mig men då och då snubblar jag över riktiga pärlor. Det finns till exempel ett helt sidouppdrag som i princip bygger på referenser till och skämt om 80-talsklassikern Short Circuit och dess uppföljare och detta gör mig alldeles varm inombords.
När det kommer till kritan är Watch Dogs 2 ett spel som förbättrar föregångarens grund på nästan alla sätt. Det är lätt att dra paralleller till de två första Assassin’s Creed-spelen där del två förbättrade nästan allt och om utvecklarna inför nästa del suddar ut ordet ”coolare” från sin brainstorming-tavla kan det hela bli mästerligt bra. Nu får det stanna vid att vara ett av årets mest underhållande spel.
Största +
Nya hackingförmågor
Tonvis med hemligheter och sidouppdrag
San Francisco är en fantastisk lekplats
Största –
Outhärdliga karaktärer
Blekt manus
Irriterande att bli hackad av andra spelare
Be the first to comment