Oavsett hur man vrider och vänder på det och vad man tycker om Assassin’s Creed-serien finns det en sak som nästan alla verkar vara rörande överens om: Ezio Auditore da Firenze är den bäste huvudrollsinnehavaren serien någonsin har haft. Efter den stentråkige Altair var den unge, kaxige Ezio en frisk fläkt när Assassin’s Creed II släpptes år 2009. Faktum är att han blev så populär att han fick en hel trilogi av spel i huvudserien, något som ingen annan karaktär förärats med.
Denna trilogi har nu putsats till för en ny generation och släppts som The Ezio Collection. Det har gått många år sedan dessa spel släpptes, frågan är om de är lika underhållande idag som de var när de ursprungligen lanserades?
Samlingen innehåller Assassin’s Creed II, Assassin’s Creed: Brotherhood och avslutande delen Assassin’s Creed: Revelations. Samtliga titlar har alltså fått ett grafiskt ansiktslyft och det mesta extramaterialet har skickats med. Tyvärr har Ubisoft valt att exkludera flerspelarläget som introducerades i Brotherhood och som faktiskt var riktigt underhållande, vilket är lite trist.
För det mesta är de grafiska förbättringarna till spelens fördel. Ritavstånden är längre, texturer är mer högupplösta och spelen flyter överlag bättre än tidigare. Konstig ljussättning gör dock att vissa sekvenser och karaktärsmodeller, främst i ACII, ser riktigt märkliga ut. Karaktärernas ögon sticker ut på ett märkligt sätt som gör att de ibland ser rent förvridna ut och det rycker mig ur upplevelsen.
Det hela blir dock bättre i både Brotherhood och Revelations, som båda ser betydligt bättre ut än ACII. Brotherhood, som jag själv håller som en av seriens absoluta höjdpunkter visar sig hålla riktigt bra än idag med en medryckande kampanj, kreativa uppdrag och välskrivna karaktärer. Del två har många av dessa egenskaper också men Revelations känns fortfarande som en av seriens absolut svagare inlägg, med malplacerade förstapersonssekvenser och Tower Defense-sektioner som är ruskigt irriterande.
Vad som dock slår mig efter att ha spenderat timmar med dessa titlar är att de i ärlighetens namn inte har åldrats särskilt bra. Uppdragen är det oftast inga större fel på men kontrollschemat känns hopplöst föråldrat, särskillt efter att ha upplevt Assassin’s Creed Syndicate bara förra året. Det finns problem med kontrollen även i de senare AC-spelen men i direkt jämförelse känns dessa tre äldre titlar som att styra ett godståg över hustaken i Italien och Konstantinopel.
Ezio har i flera av spelen förmågan att greppa tag i kanten på en byggnad istället för att hoppa från den och klättrandet är inte alls lika flytande som jag har vant mig vid. Detta är givetvis förståeligt med tre så pass gamla titlar men dessa problem känns extra tydliga idag. Det gör att jag får lite problem med att veta vem jag egentligen ska rekommendera The Ezio Collection till.
Om du redan har spelat dessa titlar finns det egentligen inte tillräckligt mycket nytt som gör det värt att gå tillbaka och om du är ny till serien får du en betydligt mer njutbar upplevelse med någon av de nyare titlarna. The Ezio Collection är dock värd att spela av nostalgiska skäl då Brotherhood som sagt står sig än idag som seriens kanske absoluta höjdpunkt, kontrollproblemen till trots. Var bara beredd på att ta på dig de rosafärgade nostalgiglasögonen, annars finns risken att du snabbt blir frustrerad.
Största +
Många timmars lönnmörande
Ezio är tillbaka
Brotherhood står sig som seriens bästa del
Största –
Kontrollschemat känns föråldrat
Karaktärsmodeller håller inte måttet idag
Revelations står sig som seriens kanske sämsta del
Be the first to comment