Min version av Emily Kaldwin är en hämndlysten kvinna. Efter att hon i inledningen av Dishonored 2 blivit utsatt för en stadskupp där en okänd kvinna påstår sig vara hennes moster och således tagit över tronen som kejsarinna och dessutom förstenat Emilys far Corvo Attano är det mord och inga visor som gäller.
För att utkräva sin hämnd reser Emily till staden Karnaca i hopp om att få svar på exakt vad det är som har hänt och samtidigt kunna rädda sin far. Efter händelserna i det första Dishonored där Emily nätt och jämt klarade sig med livhanken i behåll har hon i mina ögon pressats till bristningsgränsen och släpper sakta men säkert taget om sin välvilja och medmänsklighet i jakten på hämnd.
Men det måste inte vara så. Den största styrkan med Dishonored och även denna uppföljare är att jag kan välja exakt hur jag vill spela. Emily behöver inte förvandlas till en hänsynslös slaktare som skär halsen av folk snarare än skona dem. Hon kan istället bli ett med skuggorna, en varelse som kan vara precis bakom dig när som helst utan att du ens märker det. Hon kan dyka upp och försvinna som en vind och du skulle aldrig veta att hon varit där.
Dishonored 2 är på många sätt en förbättring av föregångaren på alla punkter. Det är större, snyggare, mer varierat och erbjuder framförallt ännu större frihet. Faktum är att det till och med låter mig välja huvudperson. I spelets inledande sekvenser kan jag välja att kontrollera Emily Kaldwin genom äventyret men jag kan även ta mig an rollen som Corvo Attano, som var huvudprotagonisten i det första spelet.
De båda karaktärerna kontrolleras i princip på samma sätt men de har olika övernaturliga förmågor att låsa upp och använda sig av genom spelets gång. Många av dessa förmågor skiljer sig rejält från varandra men samtidigt är många tillräckligt lika för att de ska kännas bekanta under en andra genomspelning eller liknande.
Om det är något som Dishonored 2 uppmuntrar till är det just fler genomspelningar. Möjligheterna att spela på olika sätt är som sagt många och även om min version av Emily inte är rädd om det mänskliga livet kanske Corvo är det under mitt andra varv, eller tvärtom. Karnaca bjuder på en radikalt annorlunda upplevelse än Dunwall i det första spelet med sina ljusa, soliga miljöer och en brist på mordiska råttor. Som ersättare får vi istället svärmar av livsfarliga blodflugor, så vilket du föredrar är egentligen upp till dig.
Karaktärsgalleriet är återigen varierat och välspelat och röstskådespelarna är fantastiska. Vi hör bland andra Rosario Dawson, Vincent D’Onofrio och Sam Rockwell i viktiga biroller men det är Erica Luttrell och Stephen Russell som stjäl showen som Emily respektive Corvo.
Dishonored 2 tar runt 15 timmar att spela genom men denna tid kan kan ökas rejält baserat på hur mycket du väljer att utforska runtomkring dig. Lägg även till möjligheterna att spela om kampanjen på nya sätt och du har ett spel som håller ett bra tag. Om du vill spela Dishonored 2 som ett rent stealthspel och satsa på att ta dig genom kampanjen utan att döda någon eller ens bli upptäckt kan du göra det. Vill du ta en våldsammare väg där fiender fruktar dig och flyr vid blotta synen av dig är det fritt fram att göra det också.
Dishonored 2 finputsar allt som gjorde föregångaren till en så minnesvärd titel och det vågar utmana dig som spelare att testa nya vägar och leka med spelets verktyg. Det är verkligen ett spel som låter dig tackla dess utmaningar på DITT sätt.
Största +
Varierat och vackert
Spela hur du vill
De nya miljöerna är fantastiska
Största –
Blodflugorna irriterar lika mycket som de infekterade råttorna i föregångaren
Vissa förmågor är lite väl lika varandra
Be the first to comment