Efter ett nytt Rainbow Six under 2015 och The Division från förra året har Ubisoft visat att varumärket Tom Clancy fortfarande är värt din uppmärksamhet, även om spelen med författarens namn har börjat röra sig lite väl långt bort från källmaterialet. Årets Clancy-titel är ett spel som varit hett efterlängtat hos många, inklusive mig själv och det är Ghost Recon Wildlands.
Som ett stort fan av Ghost Recon-serien sedan den första delen släpptes år 2001 har jag varit nyfiken på vad utvecklingsteamet kan hitta på med en enorm öppen spelvärld. Nu, efter veckor av intensivt spelande har jag fått mitt svar.
Ghost Recon Wildlands utspelas i ett belägrat Bolivia. En mexikansk knarkkartell har infiltrerat landet och roffat åt sig så mycket makt att inte ens regeringen eller försvarsmakten kan göra något åt dem. Ledd av den fanatiske El Sueño har Santa Blanca-kartellen vuxit sig enorm och när en amerikansk infiltratör blir mördad är det dags att sätta stopp. En grupp av fyra specialsoldater skickas in för att bryta ned Santa Blanca-kartellensteg för steg.
När spelet inleds får jag designa min egen soldat och skickas sedan med helikopter in i landet där jag får möta mina kompanjoner. Redan här börjar jag känna att narrativet förmodligen inte har varit huvudfokus under utvecklingen av Wildlands. Dialogen mellan soldaterna i denna sekvens (och även under fortsatt spelande) gungar från allvarlig till putslustig och fånig. Ena sekunden diskuterar soldaterna de hemskheter som de tvingas göra för att rädda folk, ”the greater good”, så att säga. I nästa sekund berättar en av mina vapendragare att han var tvungen att testa kokain en andra gång eftersom han var för ”fucked up” för att minnas något efter första gången.
Samtidigt är vissa av de fiender jag är ute efter så extrema att de nästan blir parodier istället för allvarliga hot. Vi har en radio-DJ som låter som om han plockats ur en SNL-sketch och ett torterande kärlekspar vars interaktioner med varandra får mig att sträcka mig efter skämskudden på grund av dialogen och sättet de presenteras. Dialogen överlag är dessutom ytterst begränsad då såväl mina soldater som radiokanalerna börjar upprepa meningar och berättelser efter bara någon timmes spelande.
Bristen av fokus i narrativet gör att Wildlands ofta känns som en splittrad upplevelse som inte är säker på vilken typ av historia som ska berättas. Jag bryr mig inte ett dugg om mina medsoldater eller deras berättelser och den lilla del handling som berättas i filmsekvenser påverkar mig heller inte.
Tur i oturen då att berättandet sällan står i fokus i Wildlands. Istället släpps jag nästan omedelbart fri på den enorma karta som spelet erbjuder. Kartan i sig är indelad i regioner som alla styrs av en av kartellens olika ledare. Genom att utföra diverse uppdrag kan jag ta mig an dessa bossar som i sin tur ger mig tillgång till de högre bossarna innan det till slut är dags att ta sig an El Sueño själv.
Kartans storlek är verkligen häpnadsväckande emellanåt och de miljöer som erbjuds är varierade och känns alla unika. Det finns djungler, bergskedjor och långa slättmarker som gör att jag måste anpassa min spelstil. I bergen är det enklare att anfalla fienden från ovan men ute på saltslätterna finns det få platser att gömma sig. Miljöskillnaderna gör att variationen i Wildlands ökar och den öppna världen ger mig möjlighet att tackla dess utmaningar i vilken ordning jag vill.
Efter några timmar börjar dock spelets sömmar synas lite för tydligt. Jag upptäcker att det egentligen inte finns så många typer av uppdrag och de upplägg som finns börjar snabbt upprepas, även om miljöerna är annorlunda. Efter att ha besegrat bossarna i ett par områden börjar spelet kännas repetitivt och stundtals en smula långtråkigt. Det finns alltid ett visst underhållningsvärde i att (i sann Ubisoft-anda) leta upp de tusentals samlarföremål som finns gömda och denna gång fyller de en vettig funktion då de ger mig tillgång till nya uppdrag, vapendelar och erfarenhetspoäng. Utan dessa morötter hade spelet snabbt blivit väldigt tråkigt.
Men Ghost Recon Wildlands har mer att erbjuda än detta. Hela spelet är nämligen byggt kring möjligheten att samarbeta med upp till tre vänner och det är här Wildlands visar sig från sin allra bästa sida. Med mänskliga medspelare slipper jag det idiotiska tjattret från mina AI-kollegor och svårighetsgraden skruvas upp rejält. Jag kan inte längre förlita mig på att mina soldater använder sync shot-funktionen felfritt utan nu måste jag prata med mina medspelare och tajma in skotten själva.
Det sägs att allting blir roligare tillsammans med någon och detta stämmer helt klart i Ghost Recon Wildlands. Det är lekande lätt att hoppa in i en spelsession med andra eller att skapa en egen. Uppdragen känns plötsligt inte fullt så upprepande och tråkiga och spelet tillåter en viss typ av galenskap som man i vanliga fall skulle se i spel som Just Cause. Nu kan jag och en avmina vänner flyga in med en attackhelikopter i en militärbas samtidigt som en av oss agerar krypskytt på en ås en bit bort. Den tredje kan samtidigt förbereda ett gäng motorbåtar för vår flykt när uppdraget är avklarat.
Wildlands är helt klart ett spel som är menat att upplevas tillsammans med andra och om du tillhör de som helst spelar själv skulle jag faktiskt rekommendera att du undviker spelet. Upplägget påminner till väldigt stor del om Ubisofts egna Far Cry-spel så den ensamme spelaren har betydligt mer att hämta där. Om du däremot har en grupp kompisar kan Wildlands erbjuda storartad underhållning.
Med det sagt försvinner inte problemen med uppdragsdesignen helt även om det blir en markant skillnad. Efter ett tag börjar upprepningen kännas vid och jag sneglar mot andra titlar i mitt spelbibliotek. Det hjälper inte heller att Wildlands svänger kraftigt mellan att vara väldigt vackert och ganska fult rent grafiskt. Spelet dras med någon form av grynigt filter i Xbox One-versionen som gör att det ser väldigt lågupplöst ut emellanåt. Samtidigt faller bilduppdateringen emellanåt, vilket ställer till det under hektiska sekvenser.
Det känns som att Ubisoft har varit lite för ambitiösa med spelets skala för att det ska kunna köras felfritt på en Xbox One (notera att problemen med den gryniga grafiken och bilduppdateringen inte finns i PS4 Pro-versionen, från det jag testat själv) så förhoppningsvis är detta något som kanske kan fixas med en patch till kommande Scorpio?
Ghost Recon Wildlands lämnar mig en smula kluven. Å ena sidan har det stora problem med berättande, uppdragsdesign och teknik. Samtidigt är det ett stundtals fantastiskt spel för de som vill uppleva det tillsammans med sina vänner. När spelet vågar släppa fram experimentlustan hos spelare är det som allra bäst och då är det till och med riktigt bra. Som helhet får det dock nöja sig med att vara godkänt, varken mer eller mindre. Allt handlar om hur du väljer att uppleva spelet. På egen hand finns risken att du blir besviken men tillsammans med andra kan det vara en fröjd att fälla en enorm, internationell knarkkartell med endast fyra soldater.
Största +
Enorm spelvärld
Gott om saker att göra och hitta
En stundtals fantastisk co-op-upplevelse
Största –
Tekniska problem
Repetitiv uppdragsdesign
Extremt splittrad ton i narrativet
Be the first to comment