Det har gått tio år sedan Bioware för första gången tog med oss på en resa ut i Vintergatan tillsammans med Commander Shepard och det är fem år sedan det massiva äventyret avslutades i form av Mass Effect 3. Sedan dess har jag väntat, längtat och väntat lite till på att få återvända till den värld som Bioware så skickligt målade upp under loppet av tre av mina absoluta favoritspel genom tiderna.
Nu är serien äntligen tillbaka och denna gång bär det av till en helt ny galax för att hitta ett nytt hem åt mänskligheten och deras allierade. Jag kliver in i rollen som Emma Ryder (det går återigen att välja mellan en manlig och kvinnlig karaktär och som alltid väljer jag en kvinna som döps efter min fru), en soldat/utforskare som efter spelets inledande uppdrag finner sig själv i rollen som mänsklig Pathfinder, en särskilt hög position vars främsta syfte är att hitta planeter i den nya Andromedagalaxen som är lämpliga att bosätta sig på.
Med på resan finns givetvis Salarians, Krogans, Asari och andra utomjordiska raser vi känner igen från de tidigare spelen. Personliga favoriterna Quarians är tyvärr frånvarande men med tanke på deras sköra kroppar hade de förmodligen inte klarat den 600 år långa resan till Andromeda.
Just det, Andromeda utspelas lite drygt 600 år efter händelserna i den ursprungliga trilogin. Våra hjältar lämnade Vintergatan lagom innan invasionen från Reaper-rasen i de tidigare spelen och är således ovetandes om exakt vad som hände med Mass Relay-systemen i slutet av Mass Effect 3. Detta ger Bioware möjligheterna att börja med en blank sida med en helt fräsch spelplan fylld av nya planeter och nya utomjordiska raser att interagera med.
Vilket osökt leder mig in på det enligt mig största problemet med Mass Effect Andromeda. De nya världar som finns tillgängliga att utforska är varierade i designen och väldigt spännande att utforska men de är på tok för få. Det finns dussintals planeter som jag kan granska efter mineraler och liknande men bara en handfull av dem kan faktiskt besökas, vilket är något av en besvikelse. I rollen som intergalaktisk nybyggare vill jag kunna utforska många världar på jakt efter mänsklighetens nya hem, inte nöja mig med fem-sex olika planeter.
Det känns också lite trist att det bara finns ett fåtal nya utomjordiska folk (varav en av dessa är mekaniska) att möta samtidigt som så många kapats från originaltrilogin. Jag möter de kattinspirerade Angara-folket och de ondskefulla Kett men där är det egentligen slut. Jag hade velat se aningen mer kreativa designer i stil med tidigare nämnda Quarians eller varför inte Batarians, Volus eller Drell?
Som tur är har jag en brokig skara besättningsmedlemmar som håller mitt intresse vid liv och mer därtill. I gruppen hittar vi bland annat en kvinnlig Turian-legosoldat vid namn Vetra, en energisk Asari-forskare vid namn Peebee och Dreck, en stereotypiskt krigsgalen Krogan. Angara-soldaten Jaal är ett spännande tillskott som ansluter sig efter ett par timmar och det finns även en kvinnlig navigatör vid namn Suvi som har den kanske bästa accenten i spelhistorien, något som Ryder tafatt påpekar i ett härligt obekvämt försök att flirta med henne.
Gällande flirtandet är romanserna tillbaka i full kraft och min kvinnliga Ryder kan välja att rikta sin charm mot såväl män som kvinnor. Det är fortfarande lika underhållande att bygga upp starka band till mina gruppmedlemmar, oavsett om det är av romantiskt intresse eller inte. Samtliga karaktärer känns välskrivna och trovärdiga, med skickliga röstskådespelare som blåser liv i dem.
Mycket av snacket kring Mass Effect Andromeda har handlat om just livlösa karaktärer och att ansiktsanimationer och annat är undermåligt. Visst, karaktärerna kunde kanske vara lite mer uttrycksfulla men överlag har jag inga problem med detta i Andromeda överhuvudtaget. Jag har också lyckligtvis skonats från de grafiska buggar som många andra har rapporterat om.
Överlag tycker jag faktiskt att Mass Effect Andromeda är en alldeles förträfflig spelupplevelse. Det bygger vidare på de element som gjort originaltrilogin legendarisk samtidigt som flera spelmoment förbättrats rejält. Striderna är snabbare, mer underhållande och betydligt mer varierande och spektakulära än tidigare samtidigt som den nya Nomad-farkosten är ljusår bättre än Mako från första Mass Effect.
Det är lite trist att Renegade/Paragon-systemet från de tidigare spelen har kapats till förmån för ett lite mer nyanserat men mindre effektivt sätt att agera men det är inget som stör mig i det långa loppet. Spelet erbjuder tonvis av sidoaktiviteter och saker att göra runtom i Andromeda och det märks att Bioware har plockat en del inspiration från sitt senaste storspel, Dragon Age Inquisition.
Manuset är också välskrivet och erbjuder såväl överraskningar som djupa karaktärsscener. Nya fienderasen Kett och dess ledare Archon känns inte lika omedelbart ikoniska som Saren eller The Illusive Man och Reapers men de fyller sin funktion och får mer djup och nyans under spelets gång. Mass Effect Andromeda lyckas lägga en stabil grund som antyder om större saker att vänta från serien samtidigt som det är en nystart som kanske inte överträffar föregångarna men som absolut spelar i samma liga.
Största +
Välskrivna karaktärer
Snabbt stridssystem
Känslan av att utforska nya världar
Största –
Få nya utomjordiska raser
Jag saknar Paragon/Renegade-systemet
Få planeter att faktiskt få utforska
Be the first to comment