År 2017 har blivit något av ett renässansår för plattformsspel med retroinslag. Vi har redan fått Snake Pass, Wonder Boy: The Dragon’s Trap är på gång i dagarna och vi har nyligen recenserat The Disney Afternoon Collection. Bland alla dessa retrodoftande titlar finns det dock ingen som har varit fullt så efterlängtad som Yooka-Laylee, det nya spelet från teamet bakom Banjo-Kazooie.
Efter en otroligt framgångsrik kampanj på Kickstarter har utvecklingsteamet (som till stor del består av Rare-veteraner) äntligen fått snickra ihop den sprituella uppföljare som fans har skrikit efter i nästan 20 år. Istället för en björn och en fågel som tar sig fram genom plattformsnivåer med olika teman på jakt efter samlarföremål får vi nu istället en kameleont och en fladdermus som tar sig fram genom plattformsnivåer med olika teman på jakt efter samlarföremål.
Det där lät kanske lite nedlåtande eller orättvist men faktum är att Yooka-Laylee ÄR ett Banjo-Kazooie-spel på i princip alla sätt förutom i namn och utseende och detta är på gott och ont. Vi får nämligen en härligt fägglad 3D-plattformare som andas sent 90-tal på alla tänkbara sätt och som bjuder på klassiskt samlande av föremål och miljöer där nästan allting har gjorts levande med hjälp av ”googly eyes”.
Hela produktionen är vansinnigt charmig och full av personlighet. Utvecklarna har till och med gått så långt som att få karaktärerna att ”prata” med diverse upprepande läten och det hela är om möjligt ännu mer irriterande idag än det var under Banjo-Kazooie-eran. Faktum är att karaktärernas röster och läten är nästintill outhärdliga och får mig att trycka mig förbi dialog så snabbt som möjligt enbart för att slippa höra dem.
Som tur är är musiken en betydligt trevligare bekantskap. Den håller humöret uppe och bjuder på trallvänliga toner och i kombination med den nästan löjligt färgstarka grafiken smälter allting samman väldigt bra. Med det sagt måste jag erkänna att musiken blir ganska upprepande efter en stund, särskilt om jag spenderar för lång tid på någon av spelets stora banor.
På tal om just spelets banor visar de sig vara den stora höjdpunkten under äventyrets gång. De är sprängfyllda med hemligheter och samlarföremål och jag kan spendera timmar på en enda bana innan jag väljer att gå vidare till nästa. Ett intressant designval är att jag istället för att låsa upp en ny bana kan välja att expandera en som jag redan har låst upp. Då blir världen flera gånger större och ger mig tillgång till nya vägar, utmaningar och föremål. Det krävs dock ofta att jag har låst upp rätt förmåga för att kunna ta mig till dessa områden.
Det finaste jag kan säga om Yooka-Laylee är att det verkligen känns som ett 3D-plattformsspel från sent 90-tal på alla sätt och vis. Dock visar sig detta även vara spelets största svaghet. Kontrollen är lite knepig emellanåt, kameran vill inte alltid spela med och karaktärernas röster är, som jag tidigare nämnt, rent horribla. Samtidigt finns det en charm i spelet som genomsyrar hela upplevelsen. Det är ingen anledning att hymla med det, Yooka-Laylee ÄR ett nytt Banjo-Kazooie fast med andra huvudroller och marginella skillnader. Så om du är ett fan av Rares plattformsklassiker lär du säkerligen bli nöjd med Yooka-Laylee också.
Största +
En rejäl tidsresa tillbaka till sent 90-tal
Väldesignade nivåer
Gott om hemligheter
Största –
Fruktansvärda ”röster”
Upprepande musik
Knepig kontroll och kamera emellanåt
Be the first to comment