Get Even inleds med en rejäl käftsmäll. Inte en fysisk sådan utan mer en mental omgång stryk. I rollen som legosoldaten Black är jag lika förvirrad som huvudkaraktären under de första sekvenserna, där jag söker efter en ung kvinna genom en övergiven byggnad.
Under den första halvtimmen eller så är jag helt borta och jag börjar undra om utvecklarna missat att lägga in en öppnande filmsekvens som förklarar vad i hela fridens namn det är som pågår? Kort därefter finner jag den unga kvinnan men vad som händer sedan väljer jag att inte avslöja. Efter denna inledande sekvens byter vi miljö helt och hållet då Black plötsligt befinner sig på ett mentalsjukhus som kontrolleras av en karaktär vid namn Red.
Det som följer är en blandning mellan förstapersonsskjutande, skräck och genren som populärt kallas för ”walking simulator”. Det känns som att utvecklarna inte riktigt varit överens om vilket ben Get Even (som för övrigt är en fruktansvärd titel, vill jag tillägga) ska stå på och resultatet känns aningen splittrat.
Utöver elementen av psykologisk skräck och ett överdrivet användande av en mobiltelefon innehåller Get Even en egen gimmick som nog får anses vara relativt unik. En bit in i spelet får Black tillgång till ett vapen som kan vinklas för att skjuta runt hörn. Det hela är egentligen inget mer än ett gevär med gångjärn men det bjuder på en trevlig dynamik i spelandet. I slutändan är detta dock ett helt irrelevant tillägg som varken lyfter eller sänker upplevelsen nämnvärt.
Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är men det finns något med Get Even som gör att det känns som ett betydligt äldre spel än det egentligen är. Upplägget med gimmickvapen var som mest populärt för drygt 10 år sedan om inte mer och det tunga narrativet med action och skräck blandat känns även det en smula föråldrat, tillsammans med den tekniska presentationen. Get Even är nämligen inte ett särskilt vackert spel ur några aspekter.
Get Even känns som en B-actionfilm. Inte en charmig sådan från 80-talet där Dolph Lundgren vräker ur sig oneliners på löpande band utan snarare en sådan B-action som det fanns gott om i början av 00-talet. Filmer där då blivande superstjärnor som Chris Evans eller Henry Cavill kämpar mot klockan för att hinna rädda någon och ofta finns det återigen någon form av gimmick att hänga upp det hela på.
Med det sagt är Get Even inte ett dåligt spel. Genom den drygt 6-7 timmar långa upplevelsen hittar jag flertalet intressanta bitar och idéer som utvecklarna verkligen ska ha kredd för. Dessvärre verkar de inte riktigt ha haft ekonomin eller erfarenheten för att kunna förverkliga dem alla och Get Even känns i slutändan som något av en budgettitel, ett spel mellan de stora AAA-titlarna och de små indieprojekten. Denna typ av spel var väldigt vanlig under eran för ursprungliga Xbox, PlayStation 2 och Gamecube men har sedan dess försvunnit.
Så kanske vi ändå ska tacka Get Even i slutändan? Det är inte ett toppenspel eller mästerverk på några sätt men det visar att det ändå finns plats för denna typ av upplevelser i spelvärlden. Med en något lättare prislapp än vanliga stortitlar har jag därför inga problem med att rekommendera Get Even, även om det är en upplevelse som förmodligen försvinner ur dina tankar så snart du har stängt av din konsol.
Största +
Flera bra idéer
Vågar ta upp allvarliga ämnen
Obehaglig stämning emellanåt
Största –
Presentationen
Fiendernas AI
Lite för splittrat
Be the first to comment