Skräckspel och jag har en lång och brokig historia. Och med ”brokig historia” menar jag att jag egentligen inte gillar dem. Faktum är att de i ärlighetens namn skrämmer skiten ur mig. Om du letar dig in i de mörka delarna av Youtube kan du finna en video där jag och några vänner spelar Slender: The Eight Pages och där det bevisas bortom alla tvivel att mina nerver inte är gjorda för skräckspel.
Trots detta har jag de senaste åren plågat mig själv genom att spela titlar som Alien: Isolation, Resident Evil 7 och The Evil Within. Samtliga tre har skrämt slag på mig åtskilliga gånger så det har inte direkt varit lätt att sätta mig ned framför uppföljaren till den sistnämnda titeln.
Sebastian Castellanos är tillbaka och efter händelserna i det första spelet är han minst sagt en aning sliten och trasig. Han har lämnat poliskåren men dras tillbaka in i hetluften när han får veta att hans dotter som han trott var död faktiskt kan vara vid liv. För att rädda henne ger han sig på nytt in i STEM-världen där en lång rad hemskheter väntar honom.
Det första Evil Within lyckades gå en bra balansgång mellan action, psykologisk skräck och brutala scener på gränsen till tortyrporr. Detsamma kan sägas om uppföljaren, som fortfarande spelar hårt på Shinji Mikamis namn, trots att skräckmästaren har haft en mer tillbakadragen roll under utvecklingen. Det vi bjuds på är smygande, skjutande och vilt famlande i panik, precis som det skall vara i ett skräckspel. Groteska varelser avlöser varandra på löpande band i ett rasande tempo och mitt i allting står en mystisk fotograf/seriemördare som verkar vara hjärnan bakom allt som händer.
Berättelsen i The Evil Within 2 tar ett par oväntade vändningar emellanåt men det mesta känns ändå välbekant på mer än ett sätt. The Evil Within 2 är en uppföljare i ordets sanna bemärkelse och det väljer att bygga vidare på det som fungerade i originalet istället för att försöka göra något nytt. Den mest nyskapande delen vi får ta del av är en halvöppen värld att utforska i form av staden Union. Att i ett skräckspel behöva markera saker på en karta och därefter springa fram och tillbaka känns som ett märkligt designval och när spelet väl släpper de regisserade tyglarna faller upplevelsen.
Skräck handlar om att vara hårt regisserat, om att få tittaren (eller i det här fallet spelaren) att sitta på helspänn genom hela upplevelsen och till slut börja tvivla på sin egen förmåga eller hjärna. Så kallade ”jump scares” kan vara otroligt effektiva om de görs på rätt sätt och när The Evil Within 2 väl går in i mer regisserade sekvenser är det otroligt intensivt och inte sällan extremt skrämmande.
Trots att jag själv mest liknar en liten harunge under många skräckspel finns det ändå något med designen i The Evil Within 2 som lämnar mig ganska tom på intryck. Genom åren har jag stött på så många fasansfulla varelser att monstren här inte känns varken unika eller otäcka. När jag tidigt i spelet stöter på ett enormt kvinnomonster med flertalet huvuden och snurrande sågklingor blir jag inte skräckslagen utan istället nästan uttråkad. När jag istället försöker navigera mig genom Union med hjälp av en radio som sprakande häver ur sig ljudet av en gråtande flicka känner jag de kalla kårarna längs ryggraden.
The Evil Within 2 har stunder av tvättäkta skräck och fasa men dessa stunder är relativt få och långt emellan. Det känns som att utvecklarna har försökt lite för hårt när det kommer till att toppa sig själva och öser på med blod och äckel i en rasande takt på ett sätt som gör mig stum för upplevelsen. Det finns en intressant berättelse och solid spelmekanik i The Evil Within 2 och när dessa kikar fram och även levererar skräcken på ett bra sätt får det mig att aldrig vilja röra spelet igen, på bästa tänkbara sätt.
Därför är det synd att spelet fastnar i gamla hjulspår och misslyckas med att göra något nytt och fräscht. Fans av genren lär sluka The Evil Within 2 med hull och hår men jag hade i ärlighetens namn hoppats på något som kändes mer som en riktig uppföljare istället för ”bara” mer av samma sak. Om du älskar det första Evil Within lär du säkerligen tycka att mer av samma sak är precis vad som behövs. Detta är inte spelet som till slut får mig att bli ett fan av skräckspel. Det är absolut inte spelet som får mig att lämna genren för alltid, inte på något sätt men i slutändan hade jag hoppats på en mer genomgående skrämmande upplevelse. Om jag ändå ska utsätta mig för skräckspel kan jag lika gärna var skräckslagen hela vägen genom. Det är jag inte i The Evil Within 2.
Största +
Intressant berättelse
Genomgående bra spelmekanik och kontroll
Det märkliga bildformatet från föregångaren är borta
Största –
Ganska trist monsterdesign
Öppnare upplägg leder till mindre skräck
Splittrad helhetsupplevelse
Be the first to comment