Det är svårt att ignorera den påverkan Devil May Cry-serien har haft på spelvärlden i allmänhet och actionspel i synnerhet. Många av er har säkerligen hört berättelsen om hur det första spelet började som en ny del i Resident Evil-serien men sedan utvecklades till något helt annat. Och tur var väl det, med facit i hand, då vi annars aldrig fått uppleva demonjägaren Dantes spektakulära äventyr.
Seriens originaltrilogi släpptes till den förrförra konsolgenerationen men blev tillputsade redan till förra generationens konsoler. Nu har denna samling slipats ytterligare och lanserats till Xbox One, frågan är om serien fortfarande håller?
Redan från start märker jag av tidens tand när jag drar igång det första DmC, som släpptes redan 2001, alltså för 17 år sedan. Trots att grafiken har en betydligt högre upplösning dras spelet med lågupplösta och smetiga texturer och spelet ser föråldrat ut. Detta märks även när det gäller spelets kamera, något som ärvt en hel del från Resident Evil med sina semi-låsta kameravinklar. Det är ofta svårt att slåss mot stora utmanande fiender när de befinner sig utanför skärmen eller när jag byter position och även kameran byter vinkel totalt.
Samma problem återfinns i de två uppföljarna men har där åtminstone förbättrats och är inte riktigt lika frustrerande men det är ändå långt från perfekt. I uppföljarna får vi dessutom en förbättrad grafisk presentation överlag.
Trots att jag har spenderat majoriteten av denna recension hittills med att gnälla tycker jag inte illa om denna samling, tvärtom. Kameraproblem och lågupplösta texturer är något som finns kvar från originalspelen och utan att göra en regelrätt remake är det svårt att komma från dessa. Samtidigt innebär det att seriens fullkomligt briljanta stridsmekanik är intakt och det är i vanlig ordning där DmC-serien verkligen skiner.
Att strida som Dante (eller någon av de andra spelbara karaktärerna i uppföljarna) är lika underhållande idag som det var 2001. Jag minns än idag när jag besökte en klasskompis på högstadiet och fick spela Devil May Cry på PS2 för första gången och hur jag nästan ramlade av stolen och stolt proklamerade att detta spel var det häftigaste jag någonsin sett.
Att återvända till dessa titlar nu får mig dels att inse hur tekniskt föråldrade de är men samtidigt hur tidlös bra spelmekanik kan vara. Devil May Cry-serien har alltid handlat om mer än att bara bekämpa demoner, det skall helst göras med stil också. Seriens klassiska rankingsystem finns åter på plats för att presentera detta och det är lika underhållande som alltid.
Devil May Cry 2 har alltid ansetts vara seriens svarta får och även om jag aldrig riktigt har hållit med känns spelet än idag inte lika inspirerat som de andra delarna i serien. Med det sagt är det fortfarande vansinnigt underhållande på sina ställen. Samtidigt håller Devil May Cry 3 hårt grepp om tronen som seriens kanske finaste inkarnation med en bra story och ett otroligt finslipat stridssystem.
I och med lanseringen av denna samling finns nu samtliga DmC-spel tillgängliga på Xbox One. Så om du vill bränna genom originaltrilogin och sedan ta dig an Devil May Cry 4 kan du göra det utan problem. Därefter kan du avsluta med rebooten DmC: Devil May Cry som står sig än idag som en otrolig vattendelare där fans verkar antingen älska eller hata det. Själv tillhör jag helt klart det första lägret i den frågan.
Devil May Cry HD Collection är en samling odödliga actionklassiker som sett till den tekniska biten inte håller lika bra idag men som spelmekaniskt sett fortfarande hör till det bästa genren kan erbjuda. Om du är ett fan av stilistiska japanska actionspel är du skyldig dig själv att ta en närmare titt på Devil May Cry HD Collection.
Största +
Tre klassiska titlar (mer eller mindre)
Silkeslen bilduppdatering
Stridssystemet är fortfarande fantastiskt
Största –
Sett till presentationen håller spelen inte längre
Hade gärna sett att utvecklarna putsat till filmsekvenserna också
Be the first to comment