När Ubisoft för ett par år sedan rullade ut det hett efterlängtade, svenskutvecklade actionrollspelet The Division fångade det mångas uppmärksamhet. Det onlinebaserade spelet målade upp en värld där en virusbaserad sjukdom brutit ut på Black Friday och kort därefter reducerat stadens invånares antal rejält. I rollen som en regeringsagent var det upp till mig (och några tusen andra) att rensa upp på Manhattan under vintern för att försöka bygga upp mänskligheten på nytt.
I min ursprungliga recension liknade jag min sleeper agent med antagonisterna från den första filmen om Jason Bourne och jag gick rentav så pass långt att måla upp ett scenario där jag som spelare faktiskt tillhörde ”de onda”, som kontrollerar populationen och gör allt för att behålla kontroll och ordning. Spelets underliggande narrativ gjorde egentligen inget för att motbevisa min tolkning heller.
Nu är The Division 2 äntligen här och skådeplatsen har flyttats från New York till Washington D.C. I spelets inledning måste min agent ta sig till den amerikanska huvudstaden för att undsätta en grupp agenter som skickat ut ett nödanrop. Väl på plats leds jag direkt till Vita Huset för en konfrontation med en av spelets flera antagonistiska grupperingar. När detta väl är avklarat kan jag bege mig ut i staden för att undsätta befästningar, ta mig an uppdrag eller härja loss i Dark Zone.
I likhet med föregångaren är The Division 2 ett spel med fokus på en välbeprövad formel: skjut fiender, levla upp, få bättre vapen, upprepa. Det är ett upplägg som fungerade i föregångaren, precis som i Borderlands-spelen och i Bungies Destiny. Loot-shooters har blivit en etablerad del av spelmarknaden till den grad att det nästan är en egen genre numera. BioWare försökte ta sig in i genren med Anthem men det gick inget vidare.
Konceptet fungerade dock i det första Division-spelet och det har inte blivit sämre i uppföljaren. Utvecklarna hos Massive har tagit till sig av kritiken från föregångaren och har formligen pumpat spelet fullt till bristningsgränsen med saker att göra. Efter bara ett par timmar är min att göra-lista så välfylld att det är svårt att veta vart jag ska börja.
Precis som Assassin’s Creed: Odyssey jämfört med Origins lutar sig The Division 2 en bra bit mer in i renodlat rollspelsområde jämfört med sin föregångare. Större fokus ligger på att bygga upp en karaktär vars klass passar min spelstil istället för att grinda tills jag får ett vapen som gör mest skada. Djupet i The Division 2 är det inget fel på, minst sagt.
Fokuset på att spela tillsammans är fortfarande överhängande och jag som personligen helst spelar ensam kan stundtals kämpa lite med att ta mig vidare istället för att spela med främlingar. Med det sagt känns The Division 2 mer anpassat för den ensamme spelaren än föregångaren, vilket jag välkomnar med öppna armar.
I övrigt bjuder uppföljaren på allt du kan vänta dig: fler vapen, fler alternativ i utvecklingsträdet, fler futuristiska prylar och bättre grafik. Att flytta spelscenen till Washington D.C har gjort att spelvärlden numera består av mer än snötäckta höghus. Att det dessutom inte är vinter längre gör att grönskan breder ut sig på ett väldigt tilltalande sätt.
The Division 2 innehåller kort och gott mer av samma så din uppskattning av spelet är direkt beroende av hur mycket (eller lite) du uppskattade föregångaren. För min egen del står det bortom alla tvivel att det är ett bra spel, om än något familjärt emellanåt.
Största +
Den nya skådeplatsen
Intressanta tillskott i upplägget
Mer anpassat för ensamma spelare än föregångaren
Största –
Kanske lite väl likt föregångaren
Vissa uppkopplingsproblem
Be the first to comment