Det är nu fyra år sedan id Software släppte lös nyversionen av DOOM (eller DOOM 2016 som det har kommit att kallas) och på allvar tog den anrika serien in i den moderna eran. Nu är de tillbaka med den efterlängtade uppföljaren: DOOM Eternal. Kan de toppa galenskaperna från föregångaren?
Kort sagt kan jag omedelbart utbrista i ett rungande ”JA!”. DOOM Eternal tar allt som gjorde föregångaren så underhållande och skruvar upp allting förbi 11 hela vägen upp till 666. DOOM Eternal är den typ av spel som kan lämna mig anfådd efter bara ett par minuter.
DOOM Eternal utspelas kort efter händelserna i DOOM 2016 och jorden har invaderats av helvetiska demoner i alla storlekar och former. Vår räddare i nöden heter kanske inte Doom Guy utan går under titeln Doom Slayer (men kom igen, alla vet att han är Doom Guy) och det är hans uppgift att rensa planeten från demonisk närvaro som en superbuffad Anticimex.
Hur skall detta då åstadkommas, kanske ni undrar? Svaret är med blod, kulor, explosioner och parodiskt överdrivet våld som skulle få Siwert Öholm att sätta en mandelkubb i halsen. DOOM Eternal är större, snabbare och mer vrålande underbart än föregångaren men det är inte utan lite smolk i bägaren.
Ett av snedstegen är att utvecklarna prompt försöker pumpa in någon form av berättelse genom spelets gång. Detta var ett problem i föregångaren och det är ett större problem här. DOOM är en serie där ett löpande narrativ är ungefär lika nödvändigt som Chopin på soundtracket.
Genom kampanjen som tog mig i runda slängor tio timmar att beta av får jag slakta fler demoniska varelser än jag rimligtvis kan räkna till samtidigt som jag tar del av halsbrytande sekvenser, brutala bosstrider och en final som nästan fick min hjärna att koka över.
I DOOM Eternal finns det ett ökat fokus på att navigera miljöer och framförallt vertikala sådana. Doom Guy kan nu klättra på väggar, svinga sig över avgrunder och mycket annat. Detta gör att det redan höga tempot accelererar ytterligare innan det till slut går så fort att världen omkring börjar te sig aningen suddig.
Med ett vrålande soundtrack som med rätt volym kan orsaka utslag på Richter-skalan och en grafisk presentation som är bländande vacker och silkeslen är DOOM Eternal en teknisk triumf på alla fronter. Tillsammans med de tidigare nämnda förbättringarna i spelmekaniken plus en hel hög nya vapen, uppgraderingar och förmågor är det svårt att se hur id ska kunna toppa detta med framtida delar.
DOOM Eternal kan nämligen jämföras vid en hårdrockskonsert där Black Sabbath spelar Crazy Train samtidigt som Iron Maiden drar av The Number of the Beast medan stadion exploderar i ett fyrverkeri av inälvor, demonblod och utslitna ögon. Och i mitten av alltihop står Doom Guy och varvar upp sin motorsåg.
Största +
Rent tekniskt är det princip oslagbart den här generationen
Större, snabbare och hårdare än föregångaren
Soundtracket!
Största –
Lite onödigt mycket fokus på berättelsen
Be the first to comment