Handen på hjärtat? Vem har inte någon gång drömt eller lekt att de är gangsters? Coola killar som glider runt i skräddarsydda kostymer med en tandpetare i truten och en Tommygun i näven? Fuggedabaoudit. Självklart är verkligheten förmodligen inte ens i närheten lika lockande men om det är något som remaken av klassikern Mafia gör bra så är det att visa bägge sidor av myntet.
Mafia släpptes ursprungligen redan 2002, kort efter att GTA 3 revolutionerat genren ”brottssimulator”. Det bjöd på en upplevelse som andades 1930-tal i varenda pixel och jag minns att jag var golvad av den läckra presentationen och medryckande berättelsen om Tommy Angelo, en taxichaffis som blir indragen i gangsterlivet av en slump.
Nu har det alltså gått nästan 20 år och Tommy är tillbaka i en fullfjädrad remake signerad Hangar 13, studion som ligger bakom Mafia III och även den uppgraderade versionen av Mafia II. Den första delen i denna otroligt löst sammanhängande trilogi har i mina ögon alltid erbjudit den bästa berättelsen och med tanke på den föråldrade spelmekaniken har remaken varit något jag sett fram emot länge.
Resultatet är ett spel som förnyar en hel del men som tyvärr står stadigt kvar i 2002 på andra områden. Grafiskt sett är det en ögonöppnande skillnad med en otroligt läcker presentation som målar upp Chicago, förlåt Lost Heaven, på ett strålande sätt. Skyskrapor ser ut att sträcka sig ända upp till molnen, neonskyltar lyser upp nätterna, bilarna har tutor med ett otroligt tillfredsställande ”aaaooogaa”-ljud och alla poliser i hela staden verkar precis ha klivit av båten från Irland.
Även soundtracket är rent magnifikt, med licenserade låtar som perfekt fångar tidseran, kompletterat med stämningsfull musik i alla lägen. Den svängiga jazzen blandat med storslagna orkesterstycken är ofta i perfekt harmoni och byter av varandra på ett strålande sätt.
Uppdragsdesignen har dock inte fått en fullt lika lyckat uppgradering. Istället andas spelet väldigt mycket tidigt 00-tal. Staden i sig är vacker och full av karaktär men den blir nästan aldrig något mer än bara en kuliss. Spelet löper på med uppdrag efter uppdrag så det finns egentligen aldrig tid eller mening med att utforska världen. Inga sidouppdrag att tala om, få samlarföremål att hitta och överlag få skäl att avvika från den utstakade vägen överhuvudtaget.
När utvecklarna ändå tagit sig tiden att göra om spelet från grunden hade jag gärna sett att de även byggt ut upplevelse lite. Som det är nu står sig Mafia Definitive Edition som ett tidsdokument på gott och ont. Många uppdrag är fortfarande minnesvärda och berättelsen är stark men tidens tand visar sig från sin sämre sida på flera punkter. Som tur är har Hangar 13 haft vett nog att fixa spelets kanske mest legendariskt trasiga uppdrag, som utspelas på en racingbana.
I slutet är Mafia: Definitive Edition ett bra exempel på både hur ett äldre spel ska uppdateras men även på hur långt speldesign har kommit på drygt 20 år. Med det sagt är Tommy Angelos öden oc äventyr fortfarande väl värda att uppleva.
Be the first to comment