Jag älskar London. Jag må inte vara överdrivet berest och genom åren har jag aldrig tagit mig utanför Europas gränser. London har jag dock haft möjligheten att besöka vid flertalet tillfällen och redan från första stund insåg jag att jag älskade staden villkorslöst.
Det har sorgligt nog gått över 10 år sedan jag besökte staden och jag längtar tillbaka ganska ofta. Jag har gjort en virtuell återkomst till staden tidigare, i Ubisofts Assassin’s Creed Syndicate och nu har den franska utvecklaren återigen styrt kosan tillbaka till en av världens mest ikoniska städer i den tredje delen i Watch Dogs-serien.
Watch Dogs: Legion har hängt en stor del av marknadsföringen på att du kan spela som precis vem som helst i London. Detta stämmer, då alla NPC:er kan rekryteras och bli en del av hackergruppen DedSec för att bekämpa allt från kriminella gäng till privata militärföretag som efter en rad terrorattacker styr London med järnhand.
Efter en inledande sekvens i Parlamentsbyggnaden är spelpjäserna placerade och jag får välja min första egna karaktär. Valet faller på en koreansk kvinna i 50-årsåldern, vilket jag tycker låter som ett intressant val för en livsfarlig hacker som ska slå tillbaka mot säkerhetsstyrkan Albion och det nästan komiskt ondskefulla Kelley-gänget. När min egenvalda karaktär väl öppnar munnen känner jag omedelbart att något är fel.
Det är förvisso inte märkligt överhuvudtaget om en koreansk kvinna kanske bott hela livet i London och således har tappat mycket av sitt modersmål. Jag kanske är fördomsfull men jag förväntade mig en karaktär vars röst skulle ha åtminstone lite koreanska undertoner. Istället får jag en dam som låter som Michael Caines mormor, med så bred Cockney-dialekt att jag nästan ryggar tillbaka i TV-soffan. Dessvärre visar detta sig inte vara en engångsgrej heller utan en lång rad karaktärer visar sig ha blivit tilldelade stämband som inte stämmer överens med deras utseende ens lite grann.
Jag förstår fullt ut att det finns algoritmer i systemen som tilldelar karaktärer sina personligheter och bakgrundshistorier så kan det inte alltid bli perfekt men tyvärr känns det som att det oftare blir galet snarare än passande. Detta stämmer allra bäst när jag får ett sidouppdrag att rekrytera en kvinna som försörjer sig som ”bare knuckle fighter” och som har blåst maffian på pengar. Problemet när jag väl hittar kvinnan är dock att hon snarare ser ut att behöva en höftledsoperation och en plats på ålderdomshem snarare än en våldsam krigare som knockar gangsters till höger och vänster. Men återigen, jag kanske bara är fördomsfull.
Bortsett från dessa problem med upplägget att spela som vem som helst är Watch Dogs: Legion ett spel som bygger vidare på mekaniken från sina två föregångare. Alla använder sig av värlens mest avancerade mobiltelefoner för att hacka sig in i precis vad som helst, från drönare och bilar till säkerhetsvalv och till och med självaste London Eye. Och som tur är är det hela fortfarande väldigt roligt.
London är en riktigt trevlig lekplats där jag har som allra roligast mellan uppdragen där jag kan leva rövare och orsaka kaos bäst jag vill för att sedan genomföra en intensiv flykt genom de slingrande gatorna. Överallt har Ubisoft gömt hemligheter och samlarobjekt i vanlig ordning och eftersom jag faktiskt har besökt vissa platser känns det extra underhållande att få utforska vinklar och vrår. En simpel gångtunnel kan visa sig vara ett tillhåll för skurkar som sedan leder mig ut i en pub med laserlarm som säkerligen gömmer nya hemligheter. Spelvärlden är neondränkt och futuristisk men aldrig utan att tappa känslan av ”London”.
När det gäller berättelsen överlag är den i ärlighetens namn inte mycket att hänga i granen, vilket också har varit fallet i seriens tidigare delar. Det som får upplevelsen att kännas aningen mer intensiv och framförallt riskabel är inkluderingen av ”Permadeath”, som ger spelet mer av en rouglike-känsla. Detta innebär kort och gott att alla karaktärer jag kan rekrytera och spela som även kan dö. Och då menar jag dö som i ”borta för gott”. Om jag har knutit an lite särskilt till en viss karaktär och hen stryker med är den karaktären borta ur spelet och om samtliga rekryterade medlemmar går samma öde till mötes är spelet slut.
Denna funktion kan stängas av men jag råder er alla att spela med det aktiverat då varenda uppdrag eller konfrontation plötsligt känns betydligt mer allvarlig. Det blir viktigare att smyga och jag är inte lika villig att hoppa in i eldstrider med beväpnade vakter till höger och vänster.
I slutändan är det dock en sak som Watch Dogs: Legion gör bättre än många andra liknande spel och det är att skapa passivt kaos runtomkring spelaren. När jag bränner genom Londons trånga gator på en vespa och med hjälp av min telefon skickar fordon in i varandra till höger och vänster till tonerna av Fatboy Slims ”Rockerfeller Skank” är jag i spel-nirvana.
Jag kan inte avsluta min recension utan att nämna spelets kanske största styrka överhuvudtaget, nämligen AI-karaktären Bagley. I spelvärlden är Portals GLaDOS måttstocken som alla AI-karaktärer måste mäta sig och den enda som kommit riktigt nära är Portal 2-karaktären Wheatley. MEd det sagt kommer Bagley bra nära genom att vara konstant underhållande med sylvassa repliker och en rejäl dos av underbar torr, brittisk humor. Att rösten påminner en hel del om den fantastiske Richard Ayoade gör inte saken sämre på något sätt.
Watch Dogs: Legion lider till viss del av samma problem som föregångarna och spelet envisas med att kasta ganska tråkiga hacker-pussel på mig i parti och minut. Ändå har spelet något som är svårt att riktigt sätta fingret på men som gör att jag hela tiden har spelet i åtanke, även när jag inte spelar. Det finns en del tekniska brister med spelet även på Xbox One X, till exempel en stundtals instabil bilduppdatering och stora problem med screen tearing. Detta hoppas jag kommer elimineras på Xbox Series X som i skrivande stund är mindre än två veckor bort. Vi kommer då självklart uppdatera recensionen med intryck från next gen-versionen men även om du plockar upp Watch Dogs Legion till nuvarande generation kan du vara trygg i att du får ett spel som bjuder på vansinnig action och dussintals timmar underhållande spelande i ett fantastiskt återskapat London.
Själv har jag suttit hela helgen och spelat. Håller med om det du skriver samtidigt som storyn är som bäst när de olika ”kapiteln” går mot sina sista uppdrag.