I samband med introduktionen av den nya konsolgenerationen finns det möjligheter för många att vända bladet till ett nytt kapitel. Det stämmer även för Yakuza-utvecklarna Ryu Ga Gotoku, som passar på att tajma in sin västerländska lansering av spelet samtidigt som Xbox Series S och X träder in i våra liv.
Med Yakuza: Like a Dragon gör verkligen teamet en nystart av serien från grunden. Inte nog med att berättelsen är ny, med nya huvudpersoner att lära känna, men även grundläggande spelmekaniker har förändrats för att hitta en ny väg framåt för den långlivade och mångfacetterade serien.
När spelet börjar är det mycket som känns bekant dock. Vi återvänder till de väldigt bekanta Kamurocho-kvarteren i Tokyo för att lära känna en ung och ambitiös Kasuga Ichiban, som är en lågrankad medlem i Arakawa-familjen. Denna familj är i sin tur en av de mindre medlemmarna i Tojo-klanen som håller den undre världen i ett järngrepp.
Kasuga har dock en väldigt nära relation med patriarken i Arakawa-familjen, som anförtror honom med viktiga uppdrag och personlig information. Kasuga känner därför en väldig lojalitet mot familjen, vilket ska visa sig vara både på gott och ont. Efter en konflikt visar det sig att en av familjens viktigaste kaptener har mördat en person, och om han skulle hamna i fängelse för detta skulle det vara förödande för familjens framtid. Arakawa ber Kasuga att ta på sig skulden istället, och han accepterar utan att tveka en sekund.
När han troget har suttit av straffet visar det sig dock att mycket har förändrats. Tojo-klanen är mer eller mindre tillintetgjord i Tokyo, och Arakawa-familjen vill inte ha något med Kasuga att göra. Det går så långt att han blir skjuten och dumpad i Yokohama, där han som av en händelse får sitt liv räddat av den hemlöse Nanba. Övergiven av sin familj och utan några resurser får Kasuga kämpa sig upp från botten av samhället för att reda ut vad som egentligen sker.
Det här kanske låter mycket att svälja rent berättelsemässigt, men under hela denna prolog satt jag som klistrad vid min TV för att ta in minsta lilla detalj. Det ska även snabbt visa sig att det knappt skrapar på ytan för alla de svängar som resan tar dig, och de sedvanligt komplexa och underhållande Yakuza-konspirationerna lyser fortfarande starkt i serien.
En av de mest omfattande förändringarna i spelet är dock själva stridssystemet. Det tidigare actionfokuserade beat ’em up-systemet är nu utbytt mot ett turordningsbaserat rollspelsstuk istället, och det fungerar överraskande bra. Utöver vissa bossfajter blir striderna aldrig riktigt komplexa dock, och det finns därför sällan något större behov för taktik så länge du har koll på vilka fiender som är svaga mot vilken typ av skada. Personligen känner jag dock ibland att jag saknar det gamla stridssystemet, då det var lite mer dynamiskt och tillfredsställande i slutänden.
En klassisk del av Yakuza-spelen är alla sidoaktiviteter och extrauppdrag som ger staden både liv och karaktär. De sedvanliga arkadhallarna finns kvar för de som vill tillbringa lite tid med Virua Fighter eller Super Hang-On, men de två stora nyheterna är att du kan driva en butik och köra i en go-kartliga. Båda dessa aktiviteter är väldigt djuplodande, och om du känner att du har ont om pengar kan det vara värt att lägga lite tid på butiksdrivandet.
Det som fick mig att falla för Yakuza-serien från första början var de många färgstarka karaktärerna som skildras i berättelserna. Här är kanske Like a Dragon lite svagare än många av de andra spelen i serien, men det kan också vara för att jag har tillbringat så mycket mer tid med det tidigare karaktärsgalleriet. Kasuga är utan tvekan spelets klarast lysande stjärna, men bakom honom är det lite tunt i jämförelse.
En annan sak som jag älskar i serien är spelen tar gott om tid på sig att utveckla berättelsen, och lägger stor vikt på detaljer. Den där långsamma uppbyggnaden av dramatik har dock i vissa fall hamnat på fel sida av gränsen i Like a Dragon, och det är ibland lite för utdragna sekvenser både när det gäller dialog och strider. Det är inte tillräckligt mycket för att förstöra tempot överlag, utan det är fortfarande en berättelse som griper tag i mig när händelserna skruvas upp.
Eftersom jag fick koden innan Xbox Series X släpptes fick jag dessutom möjlighet att köra spelet både på Xbox One X och Series X, och jag kan konstatera att det är nästan lika bra på båda plattformarna. Rent visuellt är det inte några superstora skillnader, men både laddningstiderna och bildfrekvensen på Series X är svåra att vara utan när man väl har vant sig.
Så hur är då denna satsning på ett nytt kapitel i Yakuza-serien i sin helhet? Jag ser både ljuspunkter och småproblem när jag summerar mina upplevelser. Det är kul att utvecklarna försöker sig på nya saker och i synnerhet stridssystemet, som jag från början var skeptisk till, fungerar över förväntan. Om utvecklarna spinner vidare på samma karaktärgalleri framöver hoppas jag dock på starkare inslag i kommande delar. Överlag är det ett starkt spel, men kanske inte ett av de bättre i serien.
Be the first to comment