Skräckspel brukar inte vara min grej. De som har följt den här sajten genom åren har säkerligen märkt detta då det inte är något jag har stuckit under stol med. Med det sagt finns det några spel genom åren som jag mer än gärna låtit skrämma mig och det är titlarna från utvecklarna hos Supermassive Games, PS4-exklusiva Until Dawn och förra årets The Dark Pictures Anthology: Man of Medan. Då den sistnämnda titeln var den första delen i en antologi är det nu med spänning jag har tagit mig igenom nästa del: Little Hope.
Little Hope följer samma formel som Man of Medan och Until Dawn tidigare etablerat och jag får ta kontroll över en rad olika karaktärer som försätts i diverse skrämmande situationer och där vem som helst kan stryka med under spelets gång. I Until Dawn var det en klassisk slasher-film som återskapades, i Man of Medan följde vi med en grupp ungdomar strandsatta på ett spökskepp och i Little Hope är det en grupp college-elever och deras lärare som fastnar i en småstad efter en skolresa.
Det visar sig snabbt att staden Little Hope har ett mörkt förflutet där bland annat flera häxbränningar genomfördes förr i tiden och det står klart att en ondska av något slag finns kvar i staden. Vilka av de fem karaktärerna som klarar sig genom natten med livet i behåll beror helt på mig som spelare. Kommer alla se dagens ljus igen, eller ingen? Allt kan hända i Little Hope och mycket gör det.
I tidigare spel har Supermassive Games förlitat sig på ett eller flera välkända ansikten för att skapa en relation mellan karaktärerna och spelaren. I Until Dawn såg vi Hayden Panettiere och Rami Malek i centrala roller, i Man of Medan var det Shawn Ashmore som axlade en av huvudrollerna. I Little Hope är det den oändligt begåvade Will Poulter som agerar ankare för rollistan. Samtliga spelbara karaktärer kan ses som huvudroller men det står klart att Poulter är aningen mer i fokus än de andra och han gör ett strålande jobb.
Spelmekaniskt sett är det få saker förändrade sedan studions tidigare titlar men när det funkar så bra som det gör här är det knappast något negativt. Det är i mångt och mycket likt att spela en interaktiv film där en lång rad olika val kan ha antingen minimala eller enorma påverkningar på berättelsen, varvat med lättare utforskande och flera sekvenser som kräver snabba knapptryckningar.
Under spelets första halva handlar det mycket om att bygga upp stämning, med kuslig dimma, märkliga resor i tiden och skepnader som rör sig i spelets periferi. Det inkluderas självklart även en liten flicka som kanske eventuellt är ett spöke eller en häxa. Berättelsen är full av oväntade vändningar och när saker och ting brakar loss gör de det ordentligt.
Under spelets andra hälft sitter jag som på nålar av helt andra anledningar än under första. Saker och ting eskalerar snabbt och den krypande obehagliga stämningen får till viss del kliva åt sidan till förmån för jump scares och intensiva sekvenser. Precis som i en skräckfilm, med andra ord och det fungerar riktigt bra.
Little Hope erbjuder samma flerspelarmöjligheter som föregångaren, där jag tillsammans med upp till fyra vänner kan välja att kontrollera varsin karaktär, vilket bidrar till känslan av ”Nej, gå inte in där!” som är så bekant för fans av skräckfilmer. Utöver detta ökar omspelningsvärdet av de många olika sluten samt det alternativa spelläget som låter mig uppleva vissa sekvenser ur andra karaktärers perspektiv, vilket i sin tur även det påverkar spelet slut.
Little Hope är en uppföljare som förbättrar föregångaren på nästan samtliga punkter. Berättelsen är bättre, spelet är otäckare och skådespelarna är ännu bättre än sist. Gillar du skräck måste du spela Little Hope, så enkelt är det.
Be the first to comment