Immortals Fenyx Rising

Det finns vissa spel som slår dig med häpnad omedelbart när du startar upp dem. Spel som redan från första stund visar de minsann är något speciellt och att du har en upplevelse framför dig som inte hör till det vanliga. Immortals Fenyx Rising är raka motsatsen till dessa spel.

Inledningen på det senaste actionäventyret från Ubisoft lämnar mig nämligen med rejält dålig smak i munnen. Spelet känns kort sagt inte riktigt färdigt, utan de inledande sekvenserna saknar fokus och det hela känns aningen färglöst och ganska trist. Faktum är att det dröjer dryga timmen innan jag börjar uppleva ens närheten av underhållning.

Denna timme visar sig dock vara värd att utstå för när Immortals väl sätter igång på allvar blir det snabbt en betydligt mer njutbar upplevelse än jag någonsin vågat hoppas på av dess inledning att döma. Det må vara långt ifrån ett mästerverk och det är ett spel vars bästa idéer är ganska skamlöst stulna från bättre titlar men det är likväl ett ypperligt underhållande äventyr.

I spelets inledning får vi träffa titanen Typhon, en vulkanisk best som hyser mer än lite agg mot gudarnas Gud, Zeus. Efter att ha brutit sig fri från sitt underjordiska fängelse har Typhon försvagat och förvandlat gudarna så att Zeus är tvungen att vända sig till Prometheus för hjälp. Prometheus i sin tur berättar historien om Fenyx, som visar sig vara den utvalda hjälte som ska stoppa Typhon en gång för alla.

Grundupplägget i berättelsen är det inget fel på och det plockas gott om delar från grekisk mytologi som vävs in i narrativet. Sättet som berättelsen presenteras på har jag däremot i ärlighetens namn stora problem med. Zeus målas upp som en dryg, självisk fårskalle likt en korkad sportfåne. Så när Prometheus agerar berättarröst genom äventyrets gång envisas Zeus med att komma med ”lustiga” kommentarer likt en bisittare under en sportsändning. Problemet är att skämten helt enkelt inte är roliga, inte ens i närheten. Detta gör att jag snabbt önskar att det fanns en funktion för att stänga av berättarrösterna då det i ärlighetens namn förstör upplevelsen till viss del.

Efter de första timmarna minskar dessa avbrott som tur är en aning men faktum kvarstår att flera av karaktärerna som utvecklarna säkert hoppas skulle vara charmiga och lustiga bara framstår som krystade och irriterande. Även Fenyx själv faller in under detta då hon inte är oskyldig till flera plumpa skämt och kommentarer.

Spelmekaniken och världen blir räddningen för Immortals. När jag väl börjar komma ut på den stora kartan (som i sann Ubisoft-anda nästan omedelbart fylls med sidoakvititeter, föremål att samla med mera) och när solen börjar skina upptäcker jag hur vacker den grekiska världen är. Det är en fröjd att utforska de olika miljöerna och bekämpa besatta fiender för att stärka Fenyxs egenskaper. Kontrollschemat är inledningsvis aningen klumpigt men ändå fullt funktionellt och jag vänjer mig snabbt vid det Assassin’s Creed-inspirerade upplägget.

Annars finns det en annan speltitel som Immortals plockar nästan pinsamt mycket inspiration från, nämligen The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Faktum är att det stundtals känns som snudd på plagiat när jag får veta att fyra legendariska hjältar måste vändas från den onda sidan för att ha en chans att besegra skurken vars fasansfulla fäste finns mitt på kartan. Genom att hitta olika utmaningsnivåer på kartan får jag erfarenhet som används för att uppgradera förmågor och Fenyx kan klättra och springa så länge den uppgraderingsbara energimätaren inte når botten. Låter detta bekant? Det hela går så långt att spelvärlden öppnar upp sig på allvar först när Fenyx får tillgång till någon form av hjälpmedel för att flyga.

Med det sagt, ska man inspireras och stjäla av någon, varför inte stjäla av de bästa? Immortals är absolut inte på samma nivå som Breath of the Wild men å andra sidan är det få spel som är ens i närheten. När spelet väl får upp ångan har det ändå tillräckligt med egna idéer för att stå någorlunda självständigt och nöjet kommer främst när spelet försöker göra något annorlunda. Så länge detta annorlunda alltså inte är fåniga skämt från dess centrala karaktärer.

På Xbox Series X erbjuds två olika grafiska lägen, ett med högre bildkvalitet och upplösning till 30 bildrutor per sekund, eller ett läge med högre bilduppdatering. Det sistnämnda av dessa två är helt klart att föredra då spelet vinner oändligt mycket på den högre frame raten. I kombination med det faktiskt riktigt trevliga soundtracket är Immortals faktiskt väldigt estetiskt tilltalande.

Det är med andra ord ett långt ifrån perfekt spel vi talar om här. Det lånar lite väl mycket från Breath of the Wild (betydligt mer än det omtalade Genshin Impact) och den fåniga humorn och töntiga karaktärer gör sitt bästa för att förstöra upplevelsen. Jag tycker inte att spelet borde ha varit gravallvarligt men tonen känns helt enkelt opassande och rent larvig.

Som tur är gav jag inte upp på Immortals efter den första timmen utan jag höll ut och som belöning får jag ett spel som visar att första intrycket inte är allt, utan att det faktiskt gömmer sig ett riktigt trevligt actionäventyr där inne, en titel som säkerligen kan bli starten på en ny framgångsrik serie för Ubisoft. Om ett Immortals 2 förbättrar upplägget lika bra som Assassin’s Creed II mot sin föregångare har vi något riktigt speciellt att se fram emot.