Twin Mirror

Dontnod Entertainment är en studio som åtminstone för mig har gått från klarhet till klarhet för varje spel de har släppt. Till och med deras debutverk Remember Me lyckades klaffa med mig på ett vis som det inte gjorde för många andra. Efter detta har de dock varit ledande när det gäller berättelsedrivna upplevelser, och de plockade verkligen upp stafettpinnen på denna front efter Telltale gick i graven.

Twin Mirror är deras senaste bidrag till denna berättelse- och beslutsdrivna gren av äventyrsgenren, och jag fick möjlighet att spela detta redan för två år sedan på Gamescom i Köln. Där fick jag verkligen mersmak av denna demonstration av upplägg och stämning, och förhoppningarna har förstås varit höga sedan dess.

Berättelsen centreras runt journalisten Sam, som efter flera års frånvaro återvänder hem till Basswood där han växte upp. Det är dock allt utom en glad återförening. Dels är den huvudsakliga anledningen till hemresan för att hans bästa vän har gått bort i en tragisk bilolycka, men han är heller inte speciellt populär bland byns befolkning.

Hans avresa från Basswood var nämligen för att han började undersöka hur den lokala gruvan drevs, och hittade där stora säkerhetsrisker för de anställda. Som grävande journalist kände han att det var hans plikt att rapportera om detta, och skandalen var ett faktum. Strax därefter blev gruvan tvungen att stänga på grund av rättsliga och finansiella anledningar, och massor av människor blev av med sina jobb. Sam blev utpekad som syndabock för detta, trots att han bara rapporterat vad som pågick, och blev därför både hatad och hotad till den gräns att han var tvungen att flytta.

Det är tydligt i början att Sam har djupa sår kvar efter detta uppbrott från vardagen i Basswood, och det finns många mentala plåster att dra av i denna återförening. En av de försvarsmekanismer han har utvecklat med tiden är en andra personlighet som han då och då konsulterar för att finna en balans mellan sin känslomässiga och analytiska sida. Detta spelar in i de beslut du tar i handlingar och dialog under berättelsens gång. Jag upplever dock ibland att några av dialogvalen är lite missvisande i den ton som repliken ger, vilket ledde till att jag inte riktigt löste vissa situationer på det vis jag hade önskat.

Dontnods absolut största styrka är hur de lyckas skildra karaktärer och stämning som lyckas lyfta berättelserna och koncepten på sina axlar. Det är därför förbryllande att detta lyser nästan helt och hållet med sin frånvaro i Twin Mirror. Det hänger inte heller på undermåligt röstskådespel, då detta åtminstone är okej överlag, utan det finns bara ingen karaktär som sticker ut som intressant eller som någon jag kan relatera med. Själva upplägget är det absolut inget fel på, men det faller helt när det inte finns någon som kan förmedla det.

Karaktärsmodellerna ser också väldigt föråldrade ut, åtminstone när det kommer till ansiktena. Det finns väldigt grundläggande läppsynkronisering som ibland ser ut som att de öppnar och stänger munnen som en mänsklig Pac-Man, och de är inte tillräckligt detaljerade för att riktigt kunna förmedla ansiktsuttryck och känslor.

Det finns dock saker som fortfarande är bra, och det är själva utredningssekvenserna som jag fick testa redan på Gamescom för två år sedan. I dessa sektioner får du undersöka specifika områden för att finna ledtrådar, som du sedan ska pussla ihop till en fungerande teori. Det påminner en hel del om de senare Sherlock Holmes-spelen, och det är en intressant mekanik att bygga ett spel runt. Tyvärr har spelet inte riktigt blivit lika intressant som det hade potential att vara, utan det blev i slutänden Dontnods hittills svagaste spel.