Dragon Quest XI S: Echoes of an Elusive Age – Definitive Edition

Dragon Quest-serien har varit en titan i rollspelskretsar sedan 80-talet och dess popularitet har genom åren vuxit till sådana nivåer att nya delar i huvudserien släpps på helger i hemlandet Japan. Detta för att säkerställa att folk inte stannar hemma från jobbet. Trots seriens snudd på omätbara framgångar har ingen del i serien tidigare släppts till Xbox, varken från huvudserien eller någon av dess otaliga spin off-titlar. Åtminstone inte förrän nu.

Dragon Quest XI S: Echoes of an Elusive Age – Definitive Edition är inte bara en matig titel, det är ett otroligt matigt JRPG på alla sätt och vis. Det släpptes redan för ett par år sedan till PS4 och har sedan funnit vägen till Nintendo Switch också för att nu slutligen göra efterlängtad debut på Xbox. Och vilken debut det är!

Dragon Quest XI S är kort och gott ett fantastiskt rollspel på alla sätt och vis, det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Upplägget är i mångt och mycket oförändrat från seriens första delar och utforskande blandas med turordningsbaserade strider som inte bjuder på några nyheter eller förändringar jämfört med andra spel i genren och frasen ”old school” ligger nära till hands på mer än ett sätt.

Jag inser snabbt att det är här spelets styrka ligger. Genom att förfina ett upplägg som är drygt 30 år gammalt har Square Enix lyckats hålla fast vid spelmekanik som i annat fall skulle kännas föråldrad och lyckas få den att kännas fräsch och välkommen. I en tid där alla andra utvecklare tävlar om att hitta på nya gimmicks och funktioner är Dragon Quest XI S uppfriskande traditionellt.

Med det sagt är det inte föråldrat på något sätt. Presentationsmässigt är spelt väldigt vackert och även om det har pratats mycket på förhand om att denna version är baserad på Switch-versionen istället för den grafiskt sett mer kraftfulla PS4-versionen har jag aldrig några som helst problem med den visuella upplevelsen. Spelet flyter stabilt i 60 bildrutor per sekund och Akira Toriyamas karaktärsdesign är lika slående som alltid.

Även om grafiken självklart är viktig får den snällt ta ett steg bakåt för en annan del av den audiovisuella upplevelsen, nämligen det fullkomligt magnifika soundtracket. PS4-versionen av spelet hade ett strålande ljudspår men inför Switch-versionen (och således Xbox-versionen) har det spelats in på nytt, denna gång med en fullskalig orkester och resultatet är så vansinnigt förtrollande att jag har börjat lyssna på det även utanför speltiden, något jag gör väldigt sällan.

Spelets berättelse känns inledningsvis väldigt stereotyp. Vi har en ung protagonist som visar sig vara en utvald räddare och som måste samla ihop en brokig skara allierade för att bekämpa en enorm ondska. Det dröjer dock inte läge innan spelet börjar leka med mina förväntningar och tar oväntade vändningar. Istället för att huvudkaraktären välkomnas med öppna armar som en räddare i nöden möts han av tvivel och motstånd vilket redan där är en oväntad vändning. Det som följer är en otroligt välskriven berättelse där alla karaktärers motiv får gott om utrymme.

Just karaktärerna är en av spelets andra enorma styrkor och den tidigare nämnda designen av dessa tillsammans med de strålande skådespelarna (både japanska och engelska) bidrar till att leverera ett karaktärsgalleri utöver det vanliga.

Dragon Quest-serien har äntligen gjort sitt intåg hos Xbox och jag hoppas nu att fler spel i serien är att vänta, för Dragon Quest XI S är inte bara ett av årets bästa spel, det kan mycket väl vara ett av tidernas bästa JRPG överhuvudtaget.