Spacebase Startopia

Jag minns hur jag för drygt 20 år sedan med förundrad blick installerade ett spel på familjens nya PC. Det var en maskin med betydligt mer grafisk prestanda än den vi haft tidigare så en helt ny värld med spel öppnade sig för mig. Ett av de spel jag lade absolut mest tid på var ett strategispel vid namn Startopia, där jag styrde över en donut-formad rymdbas. Det var ett spel jag njöt oerhört mycket av under en intensiv period men som sedan föll i glömska under lång tid. Fram tills nu, vill säga.

Spacebase Startopia känns inledningsvis nästan exakt som jag minns originalet, till den grad att jag faktiskt börjar fundera på om det rör sig om en remake, remaster eller uppföljare. Svaret, efter ett par dussin spelade timmar verkar ligga någonstans mellan allting. Det är en titel som delar en extremt stor del av sitt DNA med originalet men som introducerar en del nyheter som får den att kännas åtminstone någorlunda fräsch. Om inte annat är det dock fortfarande väldigt trevligt att återvända till den värld jag först besökte för nästan två årtionden sedan.

Jag bör nämna direkt att Spacebase Startopia inte erbjuder några större grader av utmaning utan som management-spel är det en ganska lätthanterad historia. Det bjuds på inslag av mer traditionella RTS-element emellanåt men i första hand handlar det om att styra och ställa på min rymdstation, se till att befolkningen har det bra, oavsett om det gäller bostäder, underhållning eller något däremellan.

Min rymdstation är indelad i tre separata sektioner eller däck som alla innehåller olika biomer som i sin tur lämpar sig för olika typer av byggnader och områden. Genom att växa populationen och expandera får jag tillträde till nya områden på min rymdstation och kan på så sätt fortsätta att bygga större och bättre. Spelet gör få saker som liknande titlar gjort tidigare och som andra ofta gjort bättre, i ärlighetens namn. Med det sagt är Spacebase Startopia en ganska rofylld och avkopplande upplevelse som är perfekt att ströspela i 20 minuter eller tre timmar åt gången.

Genom tio matiga uppdrag i enspelarläget har jag gott om tid på mig att bli varm i kläderna och det finns en underliggande berättelse som inte är särskilt engagerande men som likväl för saker och ting framåt. Den putslustiga AI-kompanjonen VAL gör sitt bästa för att leverera underhållande repliker men de flesta skämten faller ganska platt till marken. Detta är som tur är inget bärande moment i spelmekaniken.

Utöver kampanjläget finns det ett flerspelarläge och dessutom ett samarbetsläge att ta del av där jag kan både tävla mot och med andra spelare. Detta är ett trevligt tillskott som roar för stunden men det är samtidigt inte något som kommer få mig att återkomma i någon större utsträckning.

Spacebase Startopia kommer inte gå till historien som en klassisk speltitel på något sätt. Det är däremot ett spel jag har haft väldigt roligt med den senaste tiden, även om det förmodligen kommer att ha fallit i glömska om ett par månader.