Ninja Gaiden-spelen till NES var skitsvåra. Rebooten Ninja Gaiden till Xbox var skitsvårt. Ninja Gaiden 2 var något enklare men fortfarande svårt. Ninja Gaiden 3 betydligt enklare. Varför nämna detta? Jo, eftersom så mycket om just Ninja Gaiden-serien brukar handla om just svårighetsgraden tänkte jag få det ur vägen direkt för att kunna fokusera på andra saker. Detta eftersom de tre delarna i den moderna trilogin nu har funnit sin väg till dagens konsoler.
De tre Ninja Gaiden-spelen har en lång och brokig historia bakom sig. Det första spelet släpptes urspungligen som en exklusiv titel till den första Xbox-konsolen innan det till slut nådde andra plattformar i form av Black- och Sigma-versionerna. Spelet står sig än idag som en måttstock för moderna actionspel även om just ordvalet ”modern” börjar bli lite väl generöst då spelet närmar sig sin 20:e födelsedag. Detta märks i viss mån genom äventyret, då kontrollschemat inte är helt optimalt, kameran mer än gärna ställer till bekymmer och presentationen andas starkt av en svunnen tid, med ganska detaljfattiga miljöer, åtminstone med dagens mått mätt.
Med det sagt är Ryu Hayabusas första 3D-äventyr fortfarande värt att uppleva då stridssystemet är lika fenomenalt bra idag som när spelet ursprungligen släpptes. Kameran kan som sagt sätta käppar i hjulen emellanåt men så snart jag kommer in i spelets rytm flyter allting på fantastiskt bra.
Detsamma kan i mångt och mycket sägas om uppföljaren, en titel som vid release var något av en vattendelare för fansen. Vissa gillade inte att spelet blivit något enklare och aningen mer förlåtande utan avskrev det som ett ”casual”-spel, något som definitivt inte är fallet. Själv välkomnar jag än idag det faktum att en stor del av seriens kärna behållits samtidigt som det blir enklare för andra att hoppa in och ta del av den brutala ninjaaction som erbjuds.
Om del två delade spelare i två läger samlades de igen när Ninja Gaiden 3 släpptes. Spelet var nämligen vid lanseringen snudd på universellt hatat och det dröjde tills en nyversion med undertiteln Razor’s Edge släpptes till Wii U (senare portat till andra plattformar) som pendeln svängde något och spelet sågs som ett måttligt underhållande bidrag till den anrika serien. Som tur väl är är det just Razor’s Edge-versionen som ingår i Master Collection. Jag finner denna del otroligt underhållande, trots en lite väl överdriven användning av Quick Time Events men stridssystemet är fortfarande ruskigt bra och det bjuds på gott om spektakulära sekvenser, inklusive ett inledande uppdrag där Ryu chillar på Big Ben i London innan han ger sig ut i strid.
Jag har spelat denna samling på min Xbox Series X och kan glatt meddela att samtliga titlar flyter på silkeslent i 60 bildrutor per sekund utan märkbara tapp. I och med att det rör sig om remasters snarare än remakes kan tidens tand skådas i samtliga delar och särskilt den första delen ser, som tidigare nämnt, lite detaljfattig ut. Lite av charmen med att spela igenom hela trilogin har dock varit att se hur serien har utvecklats, oavsett om du gillar de val som gjorts eller inte och den högre upplösningen och bilduppdateringen gör mycket för helhetsintrycket.
Ninja Gaiden: Master Collection är en trevlig samling titlar som dessutom speglar seriens historia på just Xbox. Från den milstolpe som originalet var till dess uppföljare och den tredje delen som nådde framgångar först i och med sin nyversion. Ryu Hayabusa är spelvärldens kanske hårdaste ninja och om du inte har stiftat bekantskap med honom tidigare är det helt rätt tid att göra det nu.
Be the first to comment