Steelrising

Om det är något buzz-ord som jag har tröttnat ofantligt på de senaste åren är det begreppet ”Souls-like”. För den icke bekante är detta ett uttryck som används när ett spel plockar inspiration från Dark Souls-serien, oftast genom hög svårighetsgrad och tuffa fiender men även genom andra spelmekaniska inspirationer. Att genren i sig inte tilltalar mig särskilt mycket spelar säkerligen in men jag har tröttnat på att så många utvecklare försöker roffa åt sig en del av kakan som From Software själva bakat till perfektion.

Döm då min förvåning när jag faktiskt fann mig själv riktigt nyfiken på Steelrising från utvecklarna Spiders. Att det marknadsfördes som ett ”Souls-like” fick mig att rygga tillbaka men tanken på ett actionrollspel där jag kontrollerar Marie Antoinettes personliga robot-tjänare (en ”Aegis”) väckte intresse hos den del av mig som älskar historia, även alternativ sådan. Och berättelsen i Steelrising är i allra högsta grad just alternativ historia.

I rollen som denna Aegis får jag i uppdrag att förinta den ondskefulla robotarmé som Kung Ludvig XVI har skickat ut. Det hela blir en steampunk-doftande alternativ version av den Franska Revolutionen och genom det drygt 20 timmar långa äventyret tar berättelsen flera vändningar, en del oväntade och en del synliga på lång väg. Berättelsen håller sig dock alltid stadigt på rätt sida av ”underhållande eller fånig” och i kombination med stridsmekaniken ser spelet till att hålla mitt intresse vid liv.

Just stridsmekaniken lånar inte helt oväntat väldigt mycket från Dark Souls med lätta och starka attacker, möjligheten att ducka undan samt en mätare som visar min energinivå. Då jag spelar som en robot finns det en del andra variabler att ha i åtanke under striderna då jag måste använda en kylningsfunktion för att inte bli överhettad men å andra sidan kan jag överdosera kylningen vilket istället leder till att min Aegis fryser fast en kort stund, vilket kan få förödande konsekvenser.

För att bryta av mönstret med strider på löpande band har utvecklarna även inkluderat några enklare element för smygande, vilket gör att jag kan överraska fiender med diverse kraftfulla specialattacker. Detta bidrar till variationen i den vanliga spel-loopen på ett trevligt sätt. Något annat som ökar variationen är att spelet med tiden introducerar nya möjligheter för min Aegis att ta sig fram genom miljöerna vilket inte bara öppnar upp nya vägar utan även ger utrymme för vad som närmast kan beskrivas som rena plattformssekvenser. Detta är lika oväntat som välkommet då de faktiskt visar sig vara överraskande välgjorda.

Inte helt oväntat bjuds det på en rad utmanande och massiva bossar genom spelets gång. Jag får aldrig riktigt samma känsla av att vilja bryta handkontroll, konsol och TV i småbitar som Dark Souls-spelen gett mig, vilket jag bara ser som positivt. Bossarna är utmanande men inte på ett frustrerande sätt. Något som däremot kan bli aningen irriterande är det faktum att röstskådespelarna sällan är särskilt övertygande. Själva Aegis erbjuder en väldigt platt och tråkig röst vilket gör att många av spelets filmsekvenser känns ganska tråkiga trots att berättelsen alltså är ganska trevlig.

Om du är ute efter ett nytt Souls-like att fördriva tiden med efter att du säkerligen redan lagt några hundra timmar på Elden Ring i år är Steelrising värt att kika närmare på. Det må sakna den finpolering och fingertoppskänsla som genrens giganter erbjuder men det är likväl ett underhållande actionspel i unika miljöer som många fans borde kolla in.