Efter åratal av väntan, längtan och böner från fans har Atlus och Sega äntligen börjat ge världen fler möjligheter att uppleva Persona-spelen. Det började förra året när Persona 5 Royal lanserades till Xbox (och även Nintendo Switch) för första gången men det tog inte slut där. Efter ett par månaders otålig väntan rivstartar år 2023 med den dubbelsmocka som är Persona 3 Portable och Persona 4 Golden.
Det kan tyckas märkligt att utgivarna valt att lansera dessa två förhållandevis gamla titlar (Persona 3 släpptes ursprungligen 2006 och Persona 4 två år senare) efter det betydligt nyare Persona 5 Royal men faktum är att jag snarare ser det som en möjlighet att spåra serien tillbaka till dess rötter och det är fascinerande att se utvecklingen som skett fram till Persona 5 Royal. Även om den senaste delen må innehålla den mest slipade spelmekaniken och en presentation som är milsvida mer avancerad än dessa titlar anser jag inte att femman är seriens höjdpunkt. Vilken titel som får den äran kommer snart göras tydligt.
Som en sidoserie från den anrika Shin Megami Tensei-serien har Persona inte alltid varit det fenomen det är idag. De två första spelen höll sig betydligt närmare huvudserien med dess mörka, ödesmättade ton och spelupplägg. Det var i stället först i Persona 3 som serien tog ett steg i sidled och lutade sig mer åt starkare anime-influenser och seriens nu ikoniska Social Links-upplägg där karaktärernas relationer spelar minst lika stor roll som utforskandet av spelets dungeons.
Persona 3 är fortfarande en relativt mörk och dyster titel jämfört med sina två efterföljare men med ett otroligt charmigt karaktärsgalleri, medryckande stridssystem och ett fantastiskt soundtrack är det mer än värt att uppleva. Det bör nämnas att utforskandet av tornet Tartarus, den monstruösa parallella världen, kan bli lite enformig efter ett tag då miljöerna inte är särskilt detaljrika och bleka. Upplägget att utforska en enda plats om och om igen med slumpmässigt genererade våningar är både en för- och en nackdel. Det är också lite trist att det är Portable-versionen som har konverterats då den förpassar en hel del av det fysiska utforskandet till att röra en pekare över skärmen och klicka på folk att interagera med istället för fritt utforskande. Berättelsen är dock otroligt välskriven och både japanska och engelska röster levererar makalösa insatser.
Om vi ska gå över på Persona 4 märks det tydligt att titeln står stadigt på föregångarens axlar. Även om Persona 3 på många sätt är ett fantastiskt spel är det solklart att den titeln kröp så att Persona 4 Golden kunde springa. Och som det springer, rakt in i hjärtat.
Det kan inte stickas under stol med att vissa delar av spelet har åldrats mindre väl och sättet det tar upp vissa HBTQ-element känns minst sagt mossiga så många år efter den ursprungliga lanseringen. Med det sagt ska jag villigt erkänna att detta inte är min första vända med Persona 4 Golden utan snarare den fjärde eller femte. Allt som Persona 3 gör fantastiskt gör uppföljaren nämligen ännu bättre. Karaktärerna och miljöerna är bättre, handlingen är bättre, stridssystemet är bättre och musiken är bättre. Att återse Rise, Kanji och de andra (framförallt Best Girl Chie Satonaka) känns som att komma hem och jag myser för fulla muggar under min vistelse i den sömniga Inaba.
Jag väljer medvetet att inte gå in på detaljer kring berättelsen i de båda spelen då dessa är de kanske viktigaste elementen överhuvudtaget. Sällan har jag dock stött på två så välskrivna och spännande spel som dessa och det bjuds på överraskningar, vändningar och genuint rörande scener i bägge spelen och trots att de båda klockar in på långt över 60 timmar lyckas berättelserna hålla sig intressanta hela vägen, med en viss fördel till berättelsen i Persona 4 Golden.
Faktum är att jag utan minsta tvivel vågar kalla Persona 4 Golden för mitt absoluta favoritspel genom alla tider. När jag ursprungligen spelade det var det en så omvälvande upplevelse att jag har svårt att sätta ord på hur mycket denna titel betytt för mig under de senaste tio åren. Det var spelet som fick mig att bli förälskad i JRPG-genren och det var det första spelet som fick mig att skratta och gråta tillsammans med dess karaktärer. Att det nu finns möjlighet för fler att få uppleva detta mästerliga spel tillsammans med sin nästan lika fantastiska föregångare är inget annat än en ren kulturgärning. Bägge spelen (tillsammans med Persona 5 Royal) är tillgängliga via Game Pass på Xbox så det finns verkligen ingen som helst ursäkt att inte spela dem. Och när du väl gör det kommer du inse att det hade varit värt att betala fullpris för dem flera gånger om.
Be the first to comment