Sifu

Kampsportsbaserade spel har i mångt och mycket ofta blivit förpassade till antingen fightingspel eller renodlade beat ’em ups genom åren. Det har dock släppts några undantag som verkligen sätter känslan av att gå in i närstrid med någon i fokus, som exempelvis det fantastiska Sleeping Dogs. Frågan är dock om något spel fångat känslan av kunskap och fysisk kontroll över sin kropp på samma sätt som Sifu gör.

Spelet släpptes redan förra året till andra plattformar men har nu äntligen landat på Xbox och det har minst sagt varit värt väntan. Efter en intensiv inledning där huvudkaraktären får se sin far, en kampsportsmästare (titelns ”sifu”) mördas av en före detta elev och hans hantlangare. I vuxen ålder bestämmer sig protagonisten (som kan vara man eller kvinna) att det är dags att utkräva hämnd efter många års träning.

Så långt är det inget extraordinärt med berättelsen utan spelets twist presenterar sig först när jag stupar på en nivå första gången. Med hjälp av en talisman återupplivas min karaktär på samma plats och kan fortsätta kämpa för hämnd men med skillnaden att hen åldras vid varje dödstillfälle. För varje gång man återupplivas blir ens attacker starkare men med balansen att ens totala hälsa minskar. Blir min karaktär för gammal och faller i strid tvingas jag börja om från början av nivån med samma ålder som när jag besegrades.

Detta upplägg ger lite av en rougelike-känsla, något som jag vanligtvis skyr som pesten då jag aldrig riktigt kommit överens med just denna genre. Som tur är erbjuder Sifu en rad inställningsmöjligheter som gör den annars ganska höga svårighetsgraden betydligt mer lätthanterlig (eller ännu tuffare, för den som så önskar) och jag kan ställa in hur mycket skada mina attacker gör jämfört med fiendernas samt kontrollera takten på åldrandet vid varje dödsfall. Detta gör att det som vid lanseringen blev känt som en brutalt utmanande titel nu är klart med lättillgänglig för fler spelare, vilket jag alltid ser som ett plus.

Själva stridssystemet är dock Sifus bultande hjärta och det slår med kraftiga slag. Jag känner mig omedelbart som en kung fu-badass när fighterna sätter igång och de slutar i princip inte förrän eftertexterna rullar. Genom spelets gång låser jag upp nya färdigheter och combos vilket behövs när nya fiendetyper introduceras. Hela tiden håller jag krampaktigt i handkontrollen och även en enkel strid kan gå åt skogen om jag bara trycker febrilt på olika knappar utan att tänka efter och planera. Det hela är utmanande men alltid rättvist och framförallt är det värt kampen när jag väl står som segrare.

Berättelsen bjuder på en del oväntade vändningar som jag inte tänker avslöja, främst framåt slutsekvenserna och storyn visar sig vara oväntat gripande och medryckande, något jag inte hade förväntat mig. Vad jag däremot förväntade mig är den rad popkulturella referenser som är spridda över spelet. Inspiration är klart och tydligt inte helt oväntat hämtat från en lång rad kung fu/kampsports-filmer och spelet bär dessa inspirationer med stolthet När jag till exempel redan på första nivån kommer in i en trång korridor fylld med elakingar och kameran flyttas från tredjepersonsperspektiv till att istället visa korridoren i genomskärning jublar jag nästan i soffan över den övertydliga men ack så välkomna referensen till mästerverket Oldboy.

Faktum är att jag njuter genom hela spelupplevelsen med Sifu. Denna version levereras komplett med Arena-uppdateringen som är ett slags utmaningsläge som även det är otroligt underhållande och som gör en redan matig upplevelse ännu mer välfylld. Om du ännu inte har upplevt Sifu på någon annan plattform och om du är ett fan av kampsport i verkligheten, digitalt eller i filmform är du skyldig dig själv att uppleva Sifu.