Suicide Squad: Kill The Justice League

Det är lite jobbigt att tänka att det snart har gått nio år sedan Batman: Arkham Knight släpptes. Inte bara för att det innebär att jag är nio år äldre utan också för att det innebär att det är snart ett årtionde sedan vi fick ett nytt spel från mästarna på Rocksteady Studios. Väntan har varit lång och förseningarna har varit många och det har minst sagt varit en uppförsbacke för studion att få ut sin nästa titel men nu är Suicide Squad: Kill The Justice League här och frågan är om det varit värt väntan eller om deras nya titel likt de spelbara skurkarna är dömt att misslyckas?

Suicide Squad: Kill The Justice League är alltså det senaste äventyret från Rocksteady Studios och det finns väl egentligen inget annat att säga än att spelet inte lever upp till förväntningarna och levererar inte det medryckande narrativa driv som studion är känd för. Trots dess potential förtar spelets fokus på Live Service-element vad som kunde ha varit en enastående spelupplevelse.

Premissen, även om den är spännande, känns underutvecklad. Jag som spelare tar kontroll över ett gäng medlemmar i Suicide Squad som får i uppdrag att, som titeln antyder, döda medlemmarna i Justice League, då dessa har blivit kontrollerade av Brainiac. Tyvärr saknar berättelsen djup och misslyckas med att helt utforska den komplexa dynamiken mellan dessa ikoniska karaktärer. Istället fungerar den bara som en bakgrund för repetitiva uppdrag och ett väldigt grind-fokuserat spel.

Live Service-modellen, med sin betoning på pågående uppdateringar och mikrotransaktioner, hämmar spelets förmåga att skapa en sammanhållen och engagerande berättelse. Istället för att fokusera på meningsfull karaktärsutveckling och berättande, prioriterar spelet olika element för intäktsgenerering, vilket resulterar i en osammanhängande upplevelse som känns mer som ett försök att rida på Live Service-vågen än ett kärleksarbete. Som ytterligare salt i såren verkar denna våg ha ebbat ut långt innan Suicide Squad ens släpptes, vilket får arbetet som Rocksteady har lagt ned på titeln att kännas bortslösat, rent ut sagt.

Spelmekaniken är dock oväntat solid, med ett uppriktigt underhållande sätt att ta sig fram genom Metropolis med huvudkaraktärernas olika färdigheter. Tyvärr lider upplägget som sagt av repetitiva uppdragsstrukturer och tråkig fiende-AI. Strider övergår snabbt till sinneslöst knapptryckande, med extremt lite strategiskt djup eller utmaning för att hålla mig som spelare engagerad. Dessutom känns spelets öppna världsdesign minst sagt sparsmakad och aningen oinspirerad, och saknar den uppslukande detaljrikedomen och interaktiviteten som återfunnits i Rocksteadys tidigare titlar.

Visuellt är Sudicide Squad: Kill The Justice League en blandad kompott, med stundtals imponerande grafik som emellanåt kantas av tekniska problem och prestandadippar. Spelets miljöer är onekligen färgglada och radikalt annorlunda från Arkham-spelen men frekventa problem med bilduppdateringen och texturer som poppar in försämrar den övergripande upplevelsen och drar spelarna ur fördjupningen.

Trots sina brister har Suicide Squad: Kill The Justice League sina stunder av underhållning. Möjligheten att spela som ikoniska DC-skurkar som Harley Quinn och Deadshot är helt klart välkommet och i det samarbetsfokuserade flerspelarläget erbjuds det lite kaotiskt kul med vänner. Dessutom injicerar spelets humor och vanvördiga ton ögonblick av lättsamhet i en annars ganska blek upplevelse.

Sammanfattningsvis lever Sudicide Squad: Kill The Justice League inte upp till sin potential, eftersom speletmisslyckas med att leverera den fängslande berättelsen och den polerade spelmekanik som Rocksteady Studios är känt för. Även om det ger glimtar av storhet emellanåt, särskilt för fans av DC Comics-universumet, står och faller spelet på sina Live Service-element och bristen på innovation gör att det i slutändan är mer besvikelse än njutning.