Senua’s Saga: Hellblade II

Jag ska villigt erkänna att jag tillhörde den gruppen som reagerade med ett ”va?” när Microsoft och Ninja Theory utannonserade en uppföljare till Hellblade: Senua’s Sacrifice för drygt fem år sedan. Inte på grund av att det första spelet var dåligt, det var tvärtom en av de starkaste spelupplevelser jag stött på på väldigt många år. Däremot kände jag att Seunas berättelse hade nått ett naturligt slut och jag var väl helt enkelt lite orolig över att en uppföljare skulle förta lite av känslan som jag lämnats med när eftertexterna i originalet rullade.

Nu, fem år senare har jag sett eftertexterna även i Senua’s Saga: Hellblade II och jag kan konstatera att mina farhågor visat sig onödiga. Ninja Theory har inte bara lyckats bygga vidare på grunden från originalet, de har också överträffat det på flera punkter. Senua’s Saga är en mörk, medryckande resa ned i psykisk ohälsa. Det är en brutal, omskakande historia som av bara farten erbjuder en enastående teknisk bedrift av bara farten med ett av generationens absolut vackraste spel hittills. Men det är långt ifrån ett spel för alla.

Mycket av den kritik som faktiskt fanns kring föregångaren rörde sig om stridsmekaniken och att striderna kändes simpla och tråkiga. Personligen höll jag aldrig med om detta utan tyckte att det långsamma tempot och de lite klumpiga rörelserna snarare kändes realistiska och mer grundade i verkligheten. I mångt och mycket är stridssystemet snarlikt i Senua’s Saga och den som hoppas på snabba, spektakulära fighter mot horder av fiender kommer bli gruvligt besviken. Alla andra kommer dock få en fantastiskt intensiv och nervkittlande upplevelse när Senua beger sig till Island för att straffa de slavdrivare som kidnappat och mördat hennes folk, samtidigt som hennes ultimata mål är att rädda så många som möjligt.

Kvar från föregångarna är också rösterna som spökar i Seunas huvud. De kommenterar allt Senua gör men jämfört med föregångaren har Senua kommit till freds mer med sina demoner och de ställer sig flera gånger på hennes sida och kan heja på henne likaväl som att kritisera henne. Denna skildring av psykisk ohälsa är fortfarande smått unik i spelvärlden och ger en blick in i en kamp som många i samhället dras med i tystnad.

Samtidigt kan Seuna’s Saga vara stort och bombastiskt när det så önskar. Det bjuds på flera riktigt episka sekvenser och i kombination med ljudbilden är det en enastående audiovisuell upplevelse. Ett varningens finger bör dock höjas då det i princip är ett måste att uppleva spelet med hörlurar för att få maximal effekt, något som utvecklarna själva informerar om vid uppstart.

Senua’s Saga har också vett nog att inte stanna kvar längre än nödvändigt och riskera att bli långtråkigt. Drygt tio timmar tar det att nå slutmålet och resan är lika delar omvälvande och omskakande som intensiva. Senua’s Saga är ett spel olikt något annat, på bästa tänkbara sätt och det är en bedrift att Ninja Theory inte bara gjort en uppföljare som känns välkommen, den känns med facit i hand rentav nödvändig.